Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

Motion om bättre och effektivare rehabilitering för cancerpatienter

Om två veckor har vi länsförbundsstämma, då bland annat en rad maotioner ska behandlas. Jag har skickat in två, bland annat en om att utöka standardiserade vårdförlopp till att även gälla rehabilitering:

Cancer är vår tids stora folksjukdom. Varje år drabbas mer än 60 000 personer av cancer och om 25 år är prognoserna ungefär 100 000 drabbade varje år. Sedan år 2015 har man i Sverige infört standardiserade vårdförlopp inom cancervården. Man har successivt infört förloppen inom varje cancersjukdom för att förkorta ledtiderna från misstanke till behandlingsstart. Cancer betraktas idag som en akut sjukdom, en snabbare behandling ger betydligt större möjligheter till överlevnad. Och vi ser i statistiken från Socialstyrelsen att överlevnaden långsamt ökar.

Men det handlar inte bara om att överleva sin cancerdiagnos. Det handlar också om att kunna komma tillbaka till vardagen, med jobb, familj och fritidsintressen, så fort som möjligt. Därför är rehabiliteringen en oerhört viktig pusselbit. Att redan under vårdprocessen kunna påbörja fysisk och psykisk rehabilitering med hjälp och stöd från sjukvården ger patienterna dels en chans att klara av behandlingarna bättre, men också att mycket snabbare återfå exempelvis sin arbetsförmåga. Detta skulle vara en stor personlig vinst för de drabbade, en bibehållen livskvalitet, förkortad sjukskrivning och mindre behov av vård. Men det skulle också vara en stor vinst för samhället. Varje sparad sjukskrivningsdag är i sig en seger.

De standardiserade vårdförloppen är ursprungligen ett arbetssätt som vi har importerat från Danmark (s k packeførløb) som nationellt infördes för att radikalt minska de långa väntetiderna inom cancervården. Under de första åren utgår statsbidrag till landsting och regioner för att korta ledtiderna. I Danmark utreds nu möjligheten att inkludera även rehabilitering i dessa packeførløb. Detsamma borde omedelbart göras även i Sverige.

Därför yrkar jag

Att Moderaterna i riksdagen och på SKL ska verka för att en utredning om att utöka de standardiserade vårdförloppen till att omfatta även cancerbehandling och rehabilitering.

Att motionen skickas till vår partistämma

———–

Nu hoppas vi att den blir bifallen vid stämman, jag tycker att det vore riktigt kul om moderaterna kunde föra fram detta på riksnivå! 

Trevlig lördag i vårsolen! 


Lämna en kommentar

Vårkänsla!

Denna veckan känns det väl ändå som att våren har fått grepp om vårt vackra land. Nu hoppas vi att snöstormar och isgator är ett minne blott. Och med våren kommer självklart en ny energi. 

Själv har jag haft fullt upp så här långt, många givande möten med verksamheter i landstinget, med tjänstemän och med politiska vänner. Vi har haft första styrelsemötet med vår nya styrelse i partiföreningen, vilken energi det gav. Många idéer och en lust att jobba hårt med vår politik och med att möta väljare. Vi har också haft en utbildningskväll med mig och Peter Johansson (som är 2:e vice ordförande i socialnämnden) som kursledare. Vi insåg att vi kunde ha ägnat mycket längre tid åt landstingsfrågor och frågor som berör omsorgen om våra äldre. Det finns mycket som vi skulle kunna göra bättre tillsammans, och att det finns många bra äldreboenden i kommunen som sätter de människor som bor där i centrum. Vi pratade också om hur boendet för äldre ska se ut i framtiden. Hur vill just du bo när du blir gammal och i behov av lite hjälp för att klara vardagen? Vi fick också ta del av en undersökning bland utvalda åldersgrupper i Västervik om hur de vill ha det. Riktigt intressant, inte minst när vi fick se vilka aktiviteter de kunde tänka sig. Quizkvällar och pubkvällar är några exempel på vad man önskar se på framtidens boenden för äldre. Men absolut inte…slöjd! It, bra bredbandsuppkoppling och möjligheter att träna. Ja, det är vad våra framtida äldre vill ha. Det ska bli riktigt kul att få vara med att ta fram en politik och lösningar för vår äldreomsorg i Västervik och att hitta bättre övergångar mellan landsting och kommun. 

Tack alla inblandade för alla bra samtal de här dagarna!

Och passa på att njuta av marssolen! 


Lämna en kommentar

En lugn och trygg helg? 

För några veckor sedan blev jag citerad i Västervikstidningen för att jag skrivit på min Facebook att jag var rädd för att gå ut när det är mörkt. Även om Västervik är en liten stad så förekommer det brottslighet. Butiken mitt emot mitt hus har t ex flera gånger haft inbrott, alltså smyger kriminella personer kring på vår gata på kvällar och nätter. Igår hade en kiosk inbrott i centrala Västervik. Hur känner de som bor nära kiosken, och hur känner den stackars ägaren? I helgen vandaliserades en industriverksamhet i Västervik. Hur känner ägaren och de anställda när de kommer till jobbet på måndagen? Visst känns inte det särskilt tryggt. 

Denna vecka har hittills fem personer mördats i Stockholm, en liten kille knivmördats i Blekinge, en blev gruppvåldtagen i ett trapphus i Uppsala. Och då har inte helgen börjat. 

I dagens Västervikstidning kan vi läsa på ledarplats om svenskarnas syn på trygghet, en undersökning som Sveriges radio gjort. Vi känner oss mer otrygga idag. Redan i år har 13 mord begåtts i storstäderna. Kommer fenomenet flytta hit, nu när hämndaktioner och svar på så kallade kränkningar eskalerar snabbt? Om polisen måste förstärkas i storstadsområdena hur många kommer vi få hit? Sexualbrotten ökar, vilket gör att fler kvinnor känner otrygghet. Vad gör den feministiska regeringen åt det? 

Nej, nu får vi i inte kapitulera. Vi ska ha nolltolerans mot våldsbrott, mot sexbrott, hedersbrott, men också mot villainbrott. Utrusta poliser med kamera (börjar testas nu i delar av Stockholm), kameraövervaka utsatta områden, öka den polisiära närvaron och resurser till rättsväsendet. Se till att vi tidigt kan bryta brottsliga beteenden. De flesta börjar ju i unga år. Det måste gå att bryta mönstret tidigt. 

Nu får vi hoppas att helgen blir lugn, att inte fler unga får sätta livet till. Ett människoliv är alltför mycket värt. Det gör det värt att fortsätta skriva om det som händer, hur vi känner. Och det gör det värt att fortsätta jobba för reformer för ett tryggare samhälle! 

Trevlig (och lugn och trygg) helg!


Lämna en kommentar

För mig är det så självklart….


8 mars, internationella kvinnodagen. I tidningar och på sociala medier läser jag inlägg och ställningstaganden från politikerkollegor och olika organisationer om rättvisa löner, trygghet för kvinnor, tuffare tag mot hedersvåld och barnäktenskap, och om kvinnliga förebilder. Jag tycker de flesta har rätt. Lika lön för samma utförda arbete är en självklarhet, hedersvåld är ju en medeltida kvarleva som inte alls hör hemma i vårt samhälle, barnäktenskap likaså. Men numera tycker jag att vi pratar om de frågorna även dagar som inte är den 8 mars, det är bra så ska det vara. 
Jag har aldrig kallat mig feminist. För mig personligen har det behovet inte funnits. Jag är uppvuxen i en familj med starka kvinnor, kvinnor som starkt har präglat mig och gjort mig till den jag är idag. Under min barndom var både farmor och mormor ensamstående och var vana att klara sig själva. De var väldigt olika som personer, men starka på sina sätt. Det viktiga är att de tidigt lärde mig att göra mig hörd. Farmor var väldigt intresserad och engagerad av politik, dock socialdemokrat, men det är jag tacksam för. Det var där jag lärde mig att argumentera för vad jag tyckte var rätt. Vi hade många långa och tidvis hetsiga diskussioner vid hennes köksbord, det är jag tacksam för. Och vi skiljdes alltid som vänner. 
Men min stora förebild är ändå min mamma. När jag var liten lyckades hon plugga till sjuksköterska, pappa och hon renoverade ett snudd på rivningsfärdigt hus själva (kanske med lite hjälp från hantverkare), hon har lyckats kombinera familjeliv, ett bra jobb och massor av fritidsintressen och vänner. Då tror jag också att vi barn naturligt ärvde en drivkraft. Tack mamma för det, och för all hjälp och allt stöd vi barn och barnbarn får varje dag! 
Genom livet har jag naturligtvis många fler kvinnor att tacka för mycket. Att jag idag har det uppdrag jag har är också en kvinnohistoria. På senhösten år 2005 anordnade Moderatkvinnorna en talarkväll om moderata kvinnliga pionjärer. Ann-Cathrine Haglund, som skrivit en bok om de första kvinnorna som tog plats i vårt parti, var på plats och berättade om dem. 
Om det var berättelsen om pionjärerna eller det trevliga sällskapet vet jag inte, men efter det beslutade jag mig för att bli aktiv inom Moderaterna, medlem hade jag varit flera år innan, och redan året efter kandiderade jag till kommunfullmäktige. Så här elva år senare kan jag tacksamt blicka tillbaka på de roligaste åren i mitt liv, och förhoppningsvis många roliga år till. Och genom partiets aktiviteter har jag hittat många nya vänner, tänk vad ett enda möte om kvinnohistoria kan göra skillnad! 
Så idag tar jag tillfället i akt och tackar alla ni starka kvinnor som jag har fått inspireras av, och så tänker jag lite extra på mormor och farmor. Jag saknar er! 


Lämna en kommentar

Interpellationer som förhoppningsvis ger resultat 

Igår hade vi landstingsfullmäktige på folkhögskolan i Mörbylånga. Det var inte många rena beslutsärenden, men många medborgarförslag, några motioner och väldigt många interpellationer.Ett medborgarförslag, från Gösta Lindgren i Västervik, berörde de långa väntetiderna till audionomer för att få hörapparat. I södra länet är det värst. Där får man vänta i nära nog 18 månader. Tänk om du skulle få vänta så länge för tid till din optiker…

Vi i Alliansen yrkade på att införa detta som vårdval, så att man kan gå till en privat mottagning om man vill. I t ex Skåne och Östergötland har man haft liknande lösningar och minskat köerna rejält.

Flera interpellationer kom från oss Moderater. Bland annat en om hur många operationer som ställs in varje år och en om utskrivning av beroendeframkallande läkemedel. Det var intressant statistik som kom fram om operationerna.


Totalt i länet ställdes 505 operationer förra året. Av dessa 224 i Kalmar och 220 i Västervik. Och i Västervik var den patientrelaterade orsaken lika många som Kalmar och Oskarshamn tillsammans. Vad ligger bakom detta? Jag bifogar en bild på statistiken i bloggen.

 

När det gäller läkemedel så var det jag som presenterade statistik för fullmäktige. 2016 var vi nummer två i Sverige på att förskriva beroendeframkallande läkemedel. Det är ingen hedrande silvermedalj. 2015 hade vi aningen bättre placeringar (har bifogat även dessa bilder) och trenden är svagt nedåtgående, men om vi jämför oss med de landsting som är ”bäst i klassen” är det mycket som skiljer. Måttet som används kallas DDD, definierad dygnsdos, och anger hur mycket varje patient får förskrivet. Det visar att vi har ett stort jobb att göra här. Vi måste kartlägga hur det ser ut i länet, vart måste vi göra insatser? Vi måste jobba med att utbilda inom området. Och – vi måste ta hand om de som fastnar i ett läkemedelsberoende.


Debatten gjorde nytta. Jag uppfattade att de rödgröna tog till sig av statistiken och att vi nu tillsammans kan ta tag i problemen. Både när det gäller operationerna och läkemedel. Det är politik när det är som mest givande. En bra vecka för mig hittills med andra ord!


Lämna en kommentar

Hur många operationer ställs in varje år? 

Inom sjukvården finns ett stort grundproblem. Att kunna planera. Mycket verksamhet är planerad, på kort och på lång sikt. Röntgen, operationer, undersökningar, cancerbehandlingar. Allt går på avancerade scheman där varje minut är värdefull. Men inom vården händer ju väldigt mycket akut. Då vill det till att scheman och planer orkar med att få in en akut operation, en oväntad röntgen. Men ibland får man tyvärr flytta på planerade ingrepp. Och för den enskilde patienten kan detta få stora ingrepp i vardagslivet. Man har fixat barnvakt, sjukskrivit sig på jobbet, jobbet har tagit in en vikarie osv. Sen blir inte operationen av. Då blir det komplicerat som ni säkert förstår. 

Det finns också andra anledningar till att operationer inte blir av, personal blir sjuk, patienten dyker inte upp, eller tiden räcker inte till. 

En hel del går kanske inte att lösa, men mycket skulle säkert gå att göra bättre. Då nyttjar vi vår så värdefulla sjukvård optimalt. Men för att kunna göra det måste vi få en rättvisande bild av verkligheten. Därför har jag skickat in en interpellation om detta. Jag vill veta hur många operationer som ställdes in förra året, och av vilka anledningar. På landstingsfullmäktige på onsdag får vi majoritetens svar. 

Men glädjande nog tyckte Västervikstidningen att frågeställningen var så pass intressant att de grottade lite i det själva. Intressant läsning, eller hur? Kontentan av artikeln är att mer än två operationer ställs in varje dag på länets sjukhus. Vi borde kunna ha en målsättning att sänka den siffran i framtiden. 


Lämna en kommentar

Ska vi prata om svåra saker?

I veckan blev jag uppringd av en av Västervikstidningens journalister. Inte om ett renodlat politiskt utspel, utan om ett inlägg på min facebooksida. Jag hade delat ett debattinlägg på Expressen som Anna Kinberg Batra och Beatrice Ask skrivit. Och så skrev jag att jag inte längre känner mig trygg efter mörkrets inbrott, förr promenerade och joggade jag mycket på kvällarna. Idag känner jag alltför stort obehag och är numera bara ute och rör på mig när det är ljust. Journalisten undrade nyfiket hur jag tänkte kring inlägget. Jag betonade att det i första hand är en personlig känsloyttring, och att jag absolut inte har någon statistik för egen del som belägger känslan. Men för mig är känslan ändå helt sann. 

Jag har haft inbrott i mitt källarförråd, blev av med ägodelar som är helt unika och som jag aldrig kommer att få se igen. Jag har för några år sedan fått hela min bil nedklottrad av ett så kallat klottrargäng, ingen ersättning för det. Affären mitt emot mitt hem har haft upprepade inbrott och i min trädgård ser jag nu och då spår av högst oväntade besök. Bland annat sopor. När jag åker bil på de stora vägarna vågar jag inte längre stanna om någon vinkar in mig vid vägkanten. Detta efter tillbud i mitt närområde då kvinnor stoppats, hotats med kniv och tvingats köra till närmsta bankomat och länsa kontot. Jag har anhöriga som hittat kraftigt påverkade människor hemma i köket (!!!) letandes efter mataffären. Det är klart att man inte vågar ha dörren olåst då, även om man är hemma. Cyklar, gräsklippare och annat av värde får stå nogsamt inlåsta i förråden. Vem är så dum så man ställer sånt på gården? Man får väl skylla sig själv om man blir av med ägodelar i sin egen trädgård? 

Mitt rationella jag vet att statistiken för brott i Sverige inte sticker ut negativt. Men samtidigt kan jag inte vara nöjd. Så länge människor inte kan hålla reda på ditt och mitt, så länge man tycker det är helt okej att använda grovt våld för att uppnå sina egna syften, då är jag absolut inte nöjd. 

Igår lyssnade jag på P1 där man diskuterade den så kallade Sverigebilden. Tino Sanandaji var gäst i studion och fick möjlighet att prata om hur tryggheten ser ut i Sverige. Ett exempel på detta är den polisiära närvaron. Om vi i Sverige ska komma upp i Europamedel så måste vi utöka anslagen till polisen med 40 procent. Personligen kunde jag inte tro att det skiljde så mycket. Nu säger den skeptiske: fler poliser löser inte problemen. Jo en hel del. Fler poliser kan jobba förebyggande, bland barn och unga, de kan öka synligheten ute i samhället, och de kan öka trovärdigheten för polisväsendet och därmed tryggheten. Men då måste de få resurser till att slutföra sina brottsutredningar, även enkla brott som ju drabbar oss alla. Vi måste också säkerställa att åklagare och övriga rättssystemet har resurser att få till stånd domar och verkställandet av dem. Då återställer vi tryggheten ute på gator och torg, i skolor och på ungdomsgårdar. 

Självklart krävs det mycket mycket fler åtgärder. Fler som får jobb, bättre skolresultat, tryggare stadsmiljö är några exempel. Men då måste vi våga prata om hur vi känner, vad vi tycker känns fel. Och vad vi skulle vilja rätta till. Jag har gjort ett försök nu. Säkerligen finns det de som ännu en gång kommer att välja att missuppfatta mig. Men det finns säkert också många som känner igen sig i det jag skriver. 

Jag vill vara med och arbeta för ett tryggare samhälle. Ett första steg är taget. Vi pratar om det. 

Trevlig helg!