Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

Har vi verkligen tid?

De senaste veckorna har varit riktigt intensiva. Möten i hela länet och i Stockholm har avlöst varandra, men nu kommer en period med lite mer luft i schemat. Tja, luften brukar successivt minska men lite tid för reflektion bör jag nog kunna klämma in. För just det behövs. Som förtroendevald träffar jag så många människor varje dag, människor som bjuder på unika livshistorier, viktiga berättelser och förnuftiga och genomtänkta förslag på hur världen kan bli lite bättre. När vi rusar på och överbokar oss på möten, som de värsta av dagar överlappar varandra, blir vi inte särskilt effektiva. Och frågan är hur mycket vi kan ta in av det som sägs och avhandlas på de möten vi deltar på.

En klok kollega till mig gav mig ett tips när jag blev oppositionsråd i landstinget för fyra år sedan. ”Boka aldrig in mer än tre möten per dag, mer än så klarar inte engagemanget av.” Den regeln försöker jag faktiskt följa, även om man ibland tyvärr blir offer för andra människors kalendervurpor.

Och vurpor blir det. Det verkar som att det går inflation i möteskulturen just nu. Jag vet att många med mig upplever att viktiga träffar krockar, man får ofta prioritera bort möten och dialoger som det faktiskt gör en smula ont i magen att tacka nej till. Men jag tror att i sådan lägen är det bara att acceptera det, och försöka träffa de berörda vid annat tillfälle. Annars riskerar man att bli en ”tidiggångare” eller ”senkommare”.

”Tidiggångare” och ”senkommare” (ofta släkt med ”telefonfluktaren”) är de personer (ett fåtal tack och lov) som fortfarande tror att det går att boka in tre gånger så många möten än vad som är möjligt på en dag. De kommer alltid en bit in på mötet och ursäktar sig när det är en timma kvar med att de måste hasta iväg till nästa. Det är alltid samma personer som verkar ha satt detta i system. Signalen till oss andra som (faktiskt kom till mötet tio minuter innan start och stannar kvar i fem minuter och säger hej då till de andra) blir tyvärr att vi inte är riktigt prioriterade. Är de också ”telefonfluktare” så rusar de in på mötet, sätter sig ner, säger det de ska och ägnar resten av mötet åt att smsa, läsa nyheter eller spela wordfeud i mobilen. För att sen ursäkta sig och rusa vidare till nästa.

Jag förstår nu att jag säkert trampar en och annan på tårna. Det finns giltiga skäl att gå tidigare eller komma för sent. Någon enstaka gång. Tåget kan faktiskt vara försenat. Det kan vara en bilolycka på vägen dit. Ett barn kan tjura ihop vid lämning på förskolan. Och du kan få ett sms från skolan att din sjuåring slagits på rasten. Men detta kan omöjligt inträffa för samma människor varje dag, hela dagarna, vecka ut och vecka in.

Varför skriver jag nu om detta? Mest beroende på frustration. Jag vet att de tjänstemän som förberett mötena ofta lagt ner väldigt mycket tid och resurser på att förbereda. Ta fram material, läsa in sig, producera power point-presentationer och kanske bjuda in gäster. Jag vet hur det känns att stå och prata inför en större eller mindre grupp när folk går ut och in ur rummet, när man bara ser ovansidan på huvuden i rummet för alla sitter med viktigare saker i mobiltelefonerna. Jag är förtroendevald, jag kan ta det. Kanske tycker inte de som lyssnar att jag just då är relevant eller intressant. Men våra tjänstemän är anställda i våra organisationer, vi har gett dem uppdrag att prata om dessa frågor. Då ska vi bete oss korrekt. Eller så har vi åkt på en utbildning eller konferens som vi faktiskt har betalat för. Då är det ju respektlöst att inte delta i full utsträckning – eller hur?

Jag vet inte om det är min gamla yrkesroll som lärare som gör att jag tycker detta är ett oskick. Men jag tänker göra vad jag kan för att få mer effektiva möten, mer delaktighet och ett större värde. Det uppdrag som jag har fått är alldeles för viktigt för att slarvas bort på sena ankomster och slösurfning.

För tid har jag, det gäller bara att disponera den rätt och smart!

Annonser


Lämna en kommentar

Vad är vår demokrati värd?

För den som följt nyhetsrapporteringen i mellanlänet så är debatten kring IVA i Oskarshamn väl känd. Majoriteten i regionen (S, C och L), satte igång en utredning om stängning av IVA-platserna innan jul och första veckan i januari presenterades slutsatserna: IVA ska stängas.

Vi i oppositionen har tagit del av underlaget på 70 sidor. Det är ett ganska rörigt dokument och en sammanhållen konsekvensanalys saknas. Dessutom är beläggningssiffrorna väldigt olika personalens uppfattning om patienttrycket. Många i personalen känner inte att de fått komma till tals, och inget vet vad som händer efter nedstängningen.

Vi saknar dessutom helt en medborgardialog med de som bor i och kring Oskarshamn.

Därför yrkade hela oppositionen (M, Kd, V och Sd) på en så kallad minoritetsåterremiss så att vi skulle kunna ta upp ärendet i slutet av mars och alla vi kunde känna att vi har ett beslutsunderlag som vi är trygga med.

Återremissen gick igenom på torsdagens regionfullmäktige. För en kort stund kunde vi känna oss segervissa. Men snart framkom det att majoriteten redan på förhand bestämt att ett nytt fullmäktige ska gå av stapeln reda nu på torsdag! På torsdag!

Jag, och många med mig, blev både beklämda och bestörta. Är inte demokrati värt mer för de styrande partierna? Vad hände med regionens tre ledord ”Öppet, engagerat, kunnigt”? Är detta ”öppet”? Och varifrån ska de extra 200-250 000 kronorna för ett extra fullmäktige tas? Om vi fått som vi ville hade allt behandlats vid ordinarie fullmäktige.

Vi lever i tider av politikerförakt. Jag tror inte att det har minskat efter de senaste dagarnas händelser. Men vi kommer fortsätta att sätta press, ställa jobbiga frågor och se till att vara pålästa när vi fattar beslut. Det är att vara en stark opposition!


Lämna en kommentar

Med ny kraft!

Nu har vi landat i vardagen efter en skön och välbehövlig semester.

Det Sverige som vi kom hem till befinner sig nu i en helt ny politisk verklighet och jag kan tycka att stämningsläget är oerhört skakigt. Inombords bubblar jag av slagkraftiga och lite raljanta skämtartade fraser om politiska motståndare. Men efter en stunds eftertanke så väljer jag att hålla dem för mig själv. Min energi ska från och med nu gå till det politiska arbetet. Mina uppdrag som oppositionsråd och förbundsordförande handlar om att upptäcka och beskriva samhällsproblem och att finna lösningar på dem. Mina uppdrag handlar om att föra samtal med människor om hur de ser på vården, skolan, infrastrukturen, hedersvåld och företagande många andra frågor. Och det handlar om att fokusera på hur vårt parti ska kunna bli en stark röst i ett allt mer kaotiskt politiskt landskap. Är det någon gång vårt land behövt en stark och slagkraftig opposition så är det nu, när vi har fått den svagaste regeringen genom tiderna.

Jag vet att många, även jag, är frustrerade, ledsna, besvikna och förbaskade över den senaste tidens skeenden, både i rikspolitiken men även på det lokala och regionala planet. Men om vi ska kunna få något gott att växa upp ur allt detta så måste vi använda vår samlade kraft och energi på rätt saker, på aktiviter som stärker oss som politiker och vårt Moderata parti.

I morgon börjar en ny arbetsvecka, men också en ny epok i vårt parti. Nu måste vi snabbt komma igång med att fortsätta utveckla vår politik på såväl nationell som regional och kommunal nivå. Där kommer mycket av mitt fokus ligga nu, samtidigt som vi måste föra en stark oppositionspolitik i regionen.

Nu lägger jag frustrationen åt sidan och fokuserar på framtiden! Ni hänger väl med?


Lämna en kommentar

Två väldigt olika böcker som båda handlar om en galen värld

Jag har nu läst ut ytterligare två böcker här i Indonesien, men jag ska ärligt erkänna att läshastighet minskar när temperaturen stiger. Böckerna kan sägas vara ett slags samtidsdokument från två fundamentalt olika tidsperioder.

Den första boken heter ”Aldrig mer” av Sara Larsson. Det är en spänningsroman som kretsar kring de ligor som säljer unga flickor på en cynisk sexmarknad här i Sverige. Man får följa dels den unga flickan Andrea från Bukarest som luras till prostitution först i Spanien, sen i Sverige. Man får också följa den svenske torsken Ted som har fru och barn hemma i Göteborg men ändå köper oskyddat sex med omyndiga småflickor. Och man får följa Patrik som är terapeut som jobbar med sexköpare för att bryta deras onormala och olagliga beteende. Sara Larsson väver ihop deras livsöden och deras liv kommer att ta en drastisk vändning.

Boken är mycket obehaglig, man får en smutsigt realistisk inblick i de utsatta flickornas värld, med våld, våldtäkter, övergrepp och droger. Man får också en bild av hur det rumänska ”distributionsnätvetket” är uppbyggt och vilka hjärtlösa brottslingar som skor sig på dessa olyckliga flickor. Om du orkar ska du verkligen läsa denna bok. Jag lovar dig att du kommer att påverkas. Och att bilden av den ”lyckliga horan” och den ”frivillige tiggaren” kan försvinna för gott. Detta är människohandel och slaveri, något som vi hade hoppats slippa se i vårt land.

Den andra boken har några år på nacken, faktiskt är den ett år yngre än jag. Den heter ”Tärningsspelaren” och är skriven av Luke Rhinehart. Någon har jämfört den med Moment 22. Och jag är benägen att hålla med. Den är, som sagt, skriven i början på sjuttiotalet och skildrar en rätt vanlig gift man med barn och ett bra jobb, som helt plötsligt bestämmer sig för att tärningarna ska ta kommando över hans liv. Stort som smått, för kort och lång tid. Han uppfattas rätt snart som vansinnig med en hel del absurda förvecklingar. Boken är riktigt rolig, med en smart och humoristisk dialog. Men också väldigt ”sjuttiotal” – droger, sexuell frigjordhet och ett ständigt ifrågasättande av… allt.

Jag valde att läsa den som ett tidsdokument, men också just för språket. Att fnissa sig igenom en bok hör inte till vanligheterna. Senast det hände var nog när jag läste ”Liftarens guide till galaxen” av Douglas Adams.

Två olika böcker, den ena gör dig ledsen och stundtals uppgiven,den andra berättar en galen historia om en tid för länge, länge sen!

Håll tillgodo! Malin


Lämna en kommentar

Nu har jag läst årets bästa bok!

Har landat på andra sidan jordklotet för några timmar sedan. Den så efterlängtade semestern ska ägnas åt att verkligen umgås med Fredrik, vila och att läsa ikapp alla böcker som jag lystet sneglat på på sängbordet under året. Det blir tyvärr mest inläsning av handlingar under arbetsveckorna så nu blir det bokfrossa! På flygresorna hit läste jag en otroligt fascinerande bok som också utmanar dina etiska ställningstaganden. Den heter ”Har jag dålig dag kanske någon dör” och är skriven av läkaren Christian Unge. Boken beskriver dels hans jobb, som ny läkare, i bland annat Burundi som volontär för Läkare utan gränser. Och dels hur etiskt komplicerad vardagen är för en läkare i Sverige på en akutmottagning eller vårdcentral.

Unge bjuder på en resa från krigshärdar där de som möjligen har en chans att överleva på sikt prioriteras, till det svenska systemet där vi kan rädda många fler. Men till priset av – vad?

Bokens titel härrör sig från läkarnas vardag, pressen att alltid fatta rätt, livsavgörande beslut. Men hur gör vi när det går fel?

Om du är det minsta intresserad av sjukvård, etik, moral och en rak berättelse om vårt moderna sjukvårdssverige bör du läsa denna bok.

Och avslutningsvis: stort tack till Christian Unge som vågar berätta om misstagen. För hur skulle annars världen – och vården – bli bättre

.


Lämna en kommentar

Vi kan väl vara oense utan att vara osjyssta?

Denna veckan har jag tyvärr insett hur naiv jag varit inför den här valrörelsen. Jag har levt i villfarelsen att alla partier går till val med en bild av vilka stora samhällsproblem som måste lösas och sen presenterar man förslag på hur man vill lösa dem. Så har vi jobbat i två års tid i vår landstingsgrupp. Vi har träffat patienter, personal, politiker i andra landsting och andra människor som kan ge oss sin bild av vårdens verklighet. Sen har vi skrivit ett valmanifest (tidigt i våras) där vi beskriver hur vi vill göra vården och den nya regionen bättre.

Efter det har vi utgått från våra idéer och gjort valmaterial som så kortfattat som möjligt kan beskriva detta för väljarna. Vi har alltså gjort ett material om våra egna förslag.

Under veckan har vi nåtts av nyheterna att det finns krafter som lagt upp falsk moderat politik på andra språk för att skrämma bort väljare. Det är svårt att ta in. Men jag har åter trott på det goda i människor och att detta är någon enstaka person som tänkt lite fel.

Men så idag fick jag en smärre chock. Jag delade ut vår valinformation i brevlådor i ett hyreshus i Västervik. På golvet låg ett kuvert. På kuvertet stod det: ”Viktig information om din hyra”.

Jag tänkte att det nog är från hyresvärden eller hyresgästföreningen. Men så såg jag själva brevet. Det var från självaste Peter Hultqvist. Försvarsministern.

Han skriver: ”En röst på M eller Sd kan bli en röst för högre hyra”. Sen följer ett långt brev som berättar på ett ganska slarvigt sätt att vi Moderater vill göra det lättare att höja folks hyra. Ett helt felaktigt påstående. Vi vill till och med ha en blocköverskridande överenskommelse om just bostadspolitiken.

Oavsett vad man tycker om sakfrågan så tycker jag att det är anmärkningsvärt att ett regeringsparti massutdelar material som enbart behandlar andra partiers politik. Är det det som statsminister Löfven definierar som en sjysst valrörelse?

Jag hoppas innerligen att det finns någon klok person i sossarnas kampanjstab och som vågar vara den vuxna i rummet och som vågar börja saluföra deras egen politik. Annars kommer politikerföraktet växa till nivåer som vi inte kunnat drömma om. Och det kommer vi alla förlora på!

Nu åker blåtröjan på – jag ska ut hela helgen och prata om VÅR politik!

Trevlig helg

Malin


Lämna en kommentar

Jag blev inte Kalmarit idag heller…

Nu när valrörelsen är i full gång så är dagarna intensiva och ibland blir det lite lätt kaotiskt. Det händer att man glömmer viktiga saker, undrar vart sjutton man lagt mobilen eller bilen för den delen. Varje morgon ska väskor packas för tolv- tretton timmar iväg – ofta i flera olika kommuner. Då kan det bli lite tokigt ibland.

Men eftermiddagen i Kalmar idag vållade nästan ett hjärtstopp eller möjligen ett toppbryt.

Vi hade Allianskampanj med landstingsråden och duktiga kampanjarbetare från alla våra fyra partier i centrala Kalmar. Då jag vet att jag är usel på att hålla ordning på min handväska så smög jag in i Moderaternas valstuga och gömde undan den i en kartong. I väskan låg plånbok, nycklar hem, till bilen och nyckelkort till jobbet. Och allt annat viktigt som en helt vanlig kvinna i sina bästa år måste släpa runt på i en rymlig handväska.

Vädret var inte helt på vår sida, blåsigt och med regnet hängande i luften. Vilket också förde med sig att det inte fanns alltför många väljare att samtala med. Då bestämde min kollega Pär-Gustav och jag oss för att avvika en stund och dela ut lite Alliansmaterial i brevlådor i närheten. Effektivt och dessutom fick vi lite motion! Sagt och gjort, vi älgade iväg med stor entusiasm och påbörjade jobbet. Efter någon timme så insåg vi att vi kanske måste ta oss mot centrum igen. Vi gick och småpratade lite och jag råkade ta upp min mobil ur fickan. Då såg jag att Susanne som var med och kampanjade ringt flera gånger. Jag ringde upp och hon berättade att alla packat ihop och hon var ensam kvar. Skulle hon vänta in oss?

”Min handväska!”, vrålade jag. Susanne begrep absolut ingenting. ”Min handväska är i valstugan! Är den låst?”

Självklart var den låst. Med min handväska. OCH MINA BILNYCKLAR!

Panik utbröt och vi började leta telefonnummer och ringa runt till de som möjligen kunde ha en nyckel. Inget svar. Fredag eftermiddag, något som skulle kunna innebära att folk packat ihop sig och åkt på weekend till Stockholm, landet eller bara stängt av och loggat ut.

Min trötta hjärna började spela upp bilder där jag fick sova på vår partiexpedition eller på någon soffa. Vi fortsatte ringa och ringa. Inget svar.

Då var Pär-Gustav tack och lov den mer kloka och sansade av oss och räknade ut att Kalmarmoderaternas kontor skulle kunna vara bemannat. Vi småsprang dit. Precis när vi var utanför ringde Kalmarmoderaternas politiska sekreterare, hon var kvar på jobbet. Vi fick låna nyckeln, kunde hämta handväskan och jag kunde åka hemåt.

Kalmar är verkligen en jättefin stad, jag skulle gärna bo där om jag inte bodde så fint i Västervik. Men just idag var jag definitivt inte beredd att bli kalmarit.

Nu sitter jag hemma och njuter av att jag kunde öppna handväskan, ta upp min husnyckel och komma hem ikväll!

Tack alla ni inblandade som stod ut med en virrpanna av stora mått idag!

Trevlig helg!