Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

En lärorik tid att leva i

De senaste veckorna har varit intensiva. Allt ska bli klart innan sommaren, Almedalsveckan ska planeras, seminarium ska förberedas. Samtidigt har jag själv fått den stora förmånen att vara några dagar i Stockholm, dels för att delta i en toppledarutbildning som SKL anordnar, dels har det varit mycket partiaktiviteter, träffar med andra förbundsordföranden, partiledning och valplanering.

Mycket av detta har krävt ett stort engagemang från mig personligen, inte minst den utbildning som jag går under hela året. Vi som går den är blandade politiker från hela landet, de flesta kommunalråd, och vi har otroligt roliga och intressanta diskussioner. Det handlar mycket om hur man fungerar i en grupp, tillsammans med en eller flera politikerkollegor, tjänstemän eller medarbetare. Vi har fått göra tester för att se vilken slags ledaregenskaper vi har. Det blev en hel del igenkännande skratt men även allvar. Det är så nyttigt att förstå varför vissa situationer fungerar bättre än andra. Men det är inte så konstigt. Om jag har ett sätt att kommunicera, ett sätt att styra och leda, och så träffar jag en människa som kommunicerar helt annorlunda. Ja, då blir det i värsta fall bara kaos och konflikter. Med andra ord handlar det om att förstå vad medmänniskorna behöver för att uppfatta ett budskap. Det kan låta enkelt, men jag tror de flesta av oss tidvis har problem med det. Inte minst privat. Vågar vi prata om varför vi bråkat i familjen, vad var det som gick fel? När vi verkligen tar det samtalet så finns det ju faktiskt en möjlighet att göra saker bättre, eller hur?

Och mitt i detta kom mitt eget partis ”kris”. Någon eller några krävde partiledarens avgång och båten gungade till. I slutändan visade det sig att det är just kommunikationen som måste jobbas på. För vad spelar det för roll om vi har jättebra politik och jättebra budskap om vi tillsammans inte lyckas föra fram det?

I mitt uppdrag som förbundsordförande för Moderaterna i länet har jag träffat Anna Kinberg Batra flera gånger de senaste veckorna. Hon tar kritiken och situationen på största allvar och har insett att hon måste jobba på framtoningen. Och jag tycker att resultaten redan kommit. Det tal hon höll i veckan på Järvafältet var personligt, skarpt och laddat. Nu ser vi fram emot ett lyft i hela partiet!

De senaste veckorna har varit lärorika och fått mig att grunna mer på mina politiska uppdrag. Vi förtroendevalda måste stanna upp och fundera på om vi når fram till väljarna. Talar vi samma språk? Beskriver vi samma verklighet? Har vi lösningar som låter rimliga? Pratar vi om rätt saker?

Jag hoppas jag lyckas ta med mig alla erfarenheter och bli en lite bättre och mer lyssnande förtroendevald i framtiden!

 

 


Lämna en kommentar

Tack för ett bra medborgarförslag! 

Våra barn är vår framtid. Det hör vi ofta. Men då måste vi också agera som att vi verkligen menar det. Att få en bra utbildning i en trygg skolmiljö, det är det första grundläggande behovet som vi politiker måste tillgodose. Där finns mycket kvar att göra. 

Men vi måste också göra vårt yttersta för att våra barn ska må bra fysiskt. Idag kommer allt fler larm om att barn rör sig för lite, många fastnar vid tv-spel och läsplattor. Om vi kan hjälpa till att stimulera barnen till att röra sig mer, leka, hoppa, cykla, klättra eller dansa, då ska vi göra det. Annars kommer vi få generationer med ökande ohälsa, fysiskt och psykiskt. 

I dagens Västervikstidning läste jag till min glädje om ett medborgarförslag från läkaren Maria Ingatröm om att utveckla kommunens lekplatser istället för att avveckla dem. Jag kommer definitivt att bifalla det när det kommer upp i kommunfullmäktige. Självklart kommer jag driva frågan även på andra håll. 

Som sagt: barnen är ju vår framtid. 


Lämna en kommentar

Den där viktiga nyckeln…


Idag skulle jag byta till sommardäck på bilen. Eller inte jag. Verkstaden skulle göra det. Min insats var att boka tid. Börjar bli rätt duktig på just det faktiskt. Som vanligt kom verkstaden och hämtade bilen på jobbet, för att lämna den åter på eftermiddagen. Bra och väldigt uppskattad service!

Jag jobbade mig igenom landstingsstyrelsen och lite andra möten och när klockan närmade sig fyra skulle bilen komma tillbaka, lagom så jag kunde åka till mitt nästa möte på länssjukhuset. För att vara effektiv gick jag ut på gatan och väntade in bilen. Den dök snabbt upp, killarna från verkstaden lämnade den till mig, jag hoppade in och körde mot sjukhuset.

Då började det lysa på min display. Något om att bilen kände att den saknade nyckeln. Till saken hör att jag har en sådan där modern nyckel som man lägger i ett litet fack i bilen så känner bilen av det. En samhörighet liksom. Yin och yang i bilvärlden. Nåväl, nu saknade yin yang. Och ville uppenbarligen att jag skulle lösa problemet.

Jag körde in till kanten och började snabbscanna bilen. Ingen nyckel. Handväskan? Nä, varför skulle jag ha lagt den där? Ingen nyckel där heller efter en koll för säkerhets skull. Panik! Jag ringde en av verkstadskillarna. Nä, han hade inte heller nyckeln.

Analyserade snabbt situationen i mitt huvud. Jag körde runt i en bil utan nyckel, jag kunde endast stanna på tomgång, inte stänga av motorn. Om jag gjorde det behövde jag ju nyckeln för att starta igen. Men nyckeln borde ju ha funnits där när den startade. På verkstaden! Var hamnade den sen?

Verkstadskillarna vände och körde till mig, de letade igenom bilen. Ingen nyckel. Vi körde tillbaka till landstingshuset för att kolla på marken där vi bytte bil. Ingen nyckel. Och jag började bli ordentligt sen till mitt möte. Panik igen!

Killarna ringde till billeverantören för att kolla hur långt man kan komma utan nyckel. Svar: Hur långt som helst, bara du har bensin. Inte det svar vi ville ha. Efter en snabb omfallsplanering fick jag skjuts till mitt möte med verkstadsbilen, en av killarna körde min bil till verkstaden för att leta där.

Själv satte jag nytt hastighetsrekord i högklackat när jag fick springa genom hela länssjukhuset, kom en kvart för sent. Och fortfarande ingen aning om hur det gått. Vi hade kommit överens om en plats på parkeringen där min bil skulle stå om nyckeln dykt upp. Om inte skulle det stå en lånebil där…

Framåt halv sex var mötet slut. Jag gick mot parkeringen, visste inte vad som väntade. Under tiden ringde jag till en av verkstadskillarna (som numera känns som en gammal god vän). ”Jodå, vi har fixat det. Nyckeln låg på planen utanför verkstaden, vi brukar lägga färdiga nycklar på biltaken, och den hade trillat av. Tack och lov precis vid verkstaden”.

Precis när han avslutat meningen ser jag min kära bil. Med en gömd nyckel. Bara med den skillnaden att den här gången hittade jag den!

(Lite kan man ju undra varför man gör nycklarna så här? Ska det vara möjligt att åka ifrån nyckeln utan varning? Vem vet hur tillverkarna har tänkt. )

Hur som helst: vi är några stycken, ett landstingsråd och två duktiga verkstadskillar som brinner för sitt jobb för att vara exakt, som har lärt sig vikten av att hålla koll på nyckeln till moderna bilar idag.  Men i slutändan hade jag faktiskt en rätt kul eftermiddag tillsammans med dem! Och jag vill passa på att tacka för er ovärderliga insats för att hjälpa en dam i nöd att komma hem!

 


Lämna en kommentar

En lugn och trygg helg? 

För några veckor sedan blev jag citerad i Västervikstidningen för att jag skrivit på min Facebook att jag var rädd för att gå ut när det är mörkt. Även om Västervik är en liten stad så förekommer det brottslighet. Butiken mitt emot mitt hus har t ex flera gånger haft inbrott, alltså smyger kriminella personer kring på vår gata på kvällar och nätter. Igår hade en kiosk inbrott i centrala Västervik. Hur känner de som bor nära kiosken, och hur känner den stackars ägaren? I helgen vandaliserades en industriverksamhet i Västervik. Hur känner ägaren och de anställda när de kommer till jobbet på måndagen? Visst känns inte det särskilt tryggt. 

Denna vecka har hittills fem personer mördats i Stockholm, en liten kille knivmördats i Blekinge, en blev gruppvåldtagen i ett trapphus i Uppsala. Och då har inte helgen börjat. 

I dagens Västervikstidning kan vi läsa på ledarplats om svenskarnas syn på trygghet, en undersökning som Sveriges radio gjort. Vi känner oss mer otrygga idag. Redan i år har 13 mord begåtts i storstäderna. Kommer fenomenet flytta hit, nu när hämndaktioner och svar på så kallade kränkningar eskalerar snabbt? Om polisen måste förstärkas i storstadsområdena hur många kommer vi få hit? Sexualbrotten ökar, vilket gör att fler kvinnor känner otrygghet. Vad gör den feministiska regeringen åt det? 

Nej, nu får vi i inte kapitulera. Vi ska ha nolltolerans mot våldsbrott, mot sexbrott, hedersbrott, men också mot villainbrott. Utrusta poliser med kamera (börjar testas nu i delar av Stockholm), kameraövervaka utsatta områden, öka den polisiära närvaron och resurser till rättsväsendet. Se till att vi tidigt kan bryta brottsliga beteenden. De flesta börjar ju i unga år. Det måste gå att bryta mönstret tidigt. 

Nu får vi hoppas att helgen blir lugn, att inte fler unga får sätta livet till. Ett människoliv är alltför mycket värt. Det gör det värt att fortsätta skriva om det som händer, hur vi känner. Och det gör det värt att fortsätta jobba för reformer för ett tryggare samhälle! 

Trevlig (och lugn och trygg) helg!


Lämna en kommentar

För mig är det så självklart….


8 mars, internationella kvinnodagen. I tidningar och på sociala medier läser jag inlägg och ställningstaganden från politikerkollegor och olika organisationer om rättvisa löner, trygghet för kvinnor, tuffare tag mot hedersvåld och barnäktenskap, och om kvinnliga förebilder. Jag tycker de flesta har rätt. Lika lön för samma utförda arbete är en självklarhet, hedersvåld är ju en medeltida kvarleva som inte alls hör hemma i vårt samhälle, barnäktenskap likaså. Men numera tycker jag att vi pratar om de frågorna även dagar som inte är den 8 mars, det är bra så ska det vara. 
Jag har aldrig kallat mig feminist. För mig personligen har det behovet inte funnits. Jag är uppvuxen i en familj med starka kvinnor, kvinnor som starkt har präglat mig och gjort mig till den jag är idag. Under min barndom var både farmor och mormor ensamstående och var vana att klara sig själva. De var väldigt olika som personer, men starka på sina sätt. Det viktiga är att de tidigt lärde mig att göra mig hörd. Farmor var väldigt intresserad och engagerad av politik, dock socialdemokrat, men det är jag tacksam för. Det var där jag lärde mig att argumentera för vad jag tyckte var rätt. Vi hade många långa och tidvis hetsiga diskussioner vid hennes köksbord, det är jag tacksam för. Och vi skiljdes alltid som vänner. 
Men min stora förebild är ändå min mamma. När jag var liten lyckades hon plugga till sjuksköterska, pappa och hon renoverade ett snudd på rivningsfärdigt hus själva (kanske med lite hjälp från hantverkare), hon har lyckats kombinera familjeliv, ett bra jobb och massor av fritidsintressen och vänner. Då tror jag också att vi barn naturligt ärvde en drivkraft. Tack mamma för det, och för all hjälp och allt stöd vi barn och barnbarn får varje dag! 
Genom livet har jag naturligtvis många fler kvinnor att tacka för mycket. Att jag idag har det uppdrag jag har är också en kvinnohistoria. På senhösten år 2005 anordnade Moderatkvinnorna en talarkväll om moderata kvinnliga pionjärer. Ann-Cathrine Haglund, som skrivit en bok om de första kvinnorna som tog plats i vårt parti, var på plats och berättade om dem. 
Om det var berättelsen om pionjärerna eller det trevliga sällskapet vet jag inte, men efter det beslutade jag mig för att bli aktiv inom Moderaterna, medlem hade jag varit flera år innan, och redan året efter kandiderade jag till kommunfullmäktige. Så här elva år senare kan jag tacksamt blicka tillbaka på de roligaste åren i mitt liv, och förhoppningsvis många roliga år till. Och genom partiets aktiviteter har jag hittat många nya vänner, tänk vad ett enda möte om kvinnohistoria kan göra skillnad! 
Så idag tar jag tillfället i akt och tackar alla ni starka kvinnor som jag har fått inspireras av, och så tänker jag lite extra på mormor och farmor. Jag saknar er! 


Lämna en kommentar

Ska vi prata om svåra saker?

I veckan blev jag uppringd av en av Västervikstidningens journalister. Inte om ett renodlat politiskt utspel, utan om ett inlägg på min facebooksida. Jag hade delat ett debattinlägg på Expressen som Anna Kinberg Batra och Beatrice Ask skrivit. Och så skrev jag att jag inte längre känner mig trygg efter mörkrets inbrott, förr promenerade och joggade jag mycket på kvällarna. Idag känner jag alltför stort obehag och är numera bara ute och rör på mig när det är ljust. Journalisten undrade nyfiket hur jag tänkte kring inlägget. Jag betonade att det i första hand är en personlig känsloyttring, och att jag absolut inte har någon statistik för egen del som belägger känslan. Men för mig är känslan ändå helt sann. 

Jag har haft inbrott i mitt källarförråd, blev av med ägodelar som är helt unika och som jag aldrig kommer att få se igen. Jag har för några år sedan fått hela min bil nedklottrad av ett så kallat klottrargäng, ingen ersättning för det. Affären mitt emot mitt hem har haft upprepade inbrott och i min trädgård ser jag nu och då spår av högst oväntade besök. Bland annat sopor. När jag åker bil på de stora vägarna vågar jag inte längre stanna om någon vinkar in mig vid vägkanten. Detta efter tillbud i mitt närområde då kvinnor stoppats, hotats med kniv och tvingats köra till närmsta bankomat och länsa kontot. Jag har anhöriga som hittat kraftigt påverkade människor hemma i köket (!!!) letandes efter mataffären. Det är klart att man inte vågar ha dörren olåst då, även om man är hemma. Cyklar, gräsklippare och annat av värde får stå nogsamt inlåsta i förråden. Vem är så dum så man ställer sånt på gården? Man får väl skylla sig själv om man blir av med ägodelar i sin egen trädgård? 

Mitt rationella jag vet att statistiken för brott i Sverige inte sticker ut negativt. Men samtidigt kan jag inte vara nöjd. Så länge människor inte kan hålla reda på ditt och mitt, så länge man tycker det är helt okej att använda grovt våld för att uppnå sina egna syften, då är jag absolut inte nöjd. 

Igår lyssnade jag på P1 där man diskuterade den så kallade Sverigebilden. Tino Sanandaji var gäst i studion och fick möjlighet att prata om hur tryggheten ser ut i Sverige. Ett exempel på detta är den polisiära närvaron. Om vi i Sverige ska komma upp i Europamedel så måste vi utöka anslagen till polisen med 40 procent. Personligen kunde jag inte tro att det skiljde så mycket. Nu säger den skeptiske: fler poliser löser inte problemen. Jo en hel del. Fler poliser kan jobba förebyggande, bland barn och unga, de kan öka synligheten ute i samhället, och de kan öka trovärdigheten för polisväsendet och därmed tryggheten. Men då måste de få resurser till att slutföra sina brottsutredningar, även enkla brott som ju drabbar oss alla. Vi måste också säkerställa att åklagare och övriga rättssystemet har resurser att få till stånd domar och verkställandet av dem. Då återställer vi tryggheten ute på gator och torg, i skolor och på ungdomsgårdar. 

Självklart krävs det mycket mycket fler åtgärder. Fler som får jobb, bättre skolresultat, tryggare stadsmiljö är några exempel. Men då måste vi våga prata om hur vi känner, vad vi tycker känns fel. Och vad vi skulle vilja rätta till. Jag har gjort ett försök nu. Säkerligen finns det de som ännu en gång kommer att välja att missuppfatta mig. Men det finns säkert också många som känner igen sig i det jag skriver. 

Jag vill vara med och arbeta för ett tryggare samhälle. Ett första steg är taget. Vi pratar om det. 

Trevlig helg!


Lämna en kommentar

Nej, jag tänker inte vara tyst 

I min roll som oppositionsråd så har jag dagligen kontakt med patienter, anhöriga och personal. De förväntar sig att jag ska lyssna på deras historia, deras berättelse om sin sjukdom, om hur situationen är på arbetsplatsen och hur de tycker att det borde vara. Jag är alltid noga med att fråga om det är information som jag får använda politiskt om det behövs. De flesta svarar självklart ja, hur ska vi annars åstadkomma förändring? Och jag försöker berätta dessa historier och livsöden för att vi ska lära oss och göra saker på nya sätt.

Inte minst under höstens neddragning av vårdplatser har vi blivit kontaktade av oroliga människor, orolig personal, och patienter och anhöriga. Vi som sitter i opposition måste föra deras talan. Det är vår förbaskade skyldighet. Många är väldigt oroliga, rädda för sjukhusens framtid. Det ska vi ta på största allvar. Vi ska lyssna, förstå och leverera svar. Jag är personligen väldigt glad och tacksam över den tacksamhet allmänheten visat för vårt engagemang. Det värmer och stärker.

Men alla är inte tacksamma över debatten. Det finns krafter som anser att vi i oppositionen fabulerar, svartmålar och skrämmer patienter och gör personalen obehaglig till mods. DET gör mig obehaglig till mods. Det är år 2016, och det finns krafter som vill reducera min demokratiska rätt att säga vad jag tycker. Jag har funderat mycket på hur det kan bli så här. Inom politiken måste vi kunna ha olika åsikter, debattera och diskutera, ibland lyckas komma fram till en lösning ihop, andra gånger inse att vi inte kommer att tycka likadant. Men att beskylla meningsmotståndare för att ljuga, svartmåla och skrämmas – det är inte fair play. Faran är att färre kommer att våga säga vad de tycker. Faran är att vi får en tystnadskultur där vi knyter näven i fickan, går runt med en klump i magen och undrar hur världen kunde ha sett ut om vi sagt ifrån.

Jag är medveten om att det jag skriver nu inte kommer att mottas med öppna armar av alla. Men det får väl bli så. För vi får inte stoppa ner våra knutna nävar i fickorna, en sådan värld vill jag inte leva i.