Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

Nu är det nog! 

En ljuvlig sommardag går mot sitt slut. Vi har varit på Lysingsbadet med familjen och sen badat på Gränsö. Nu väntar vi på grillen, barnen pysslar och lugnet börjar infinna sig. Jag är så tacksam för att jag har en fantastisk familj. En make som också är min närmaste vän, glada barn som är hungriga på livet och föräldrar som alltid ställer upp. Jag är oerhört tacksam för allt detta. Samtidigt nås jag av beskedet om ytterligare ett kvinnomord. Denna gång i Göteborg. En mor och tre barn har knivskurits och bränts inne i en lägenhet. Under den gångna veckan har flera kvinnor kallblodigt attackerats av närstående i Örebro och här i Västervik. Detta trots att myndigheter känt till att de levt under hot och med grovt våld i sin närhet. De har förlitat sig på att polis, åklagare och rättsväsende skulle skydda dem. Istället är idag en syskonskara i Västervik idag moderlösa. Det är rent ut sagt för jäkligt. 

En av de stora anledningarna till att jag en gång i tiden blev Moderat var just denna frustration. Att svenska byråkratin konsekvent sätter brottslingarnas intresse före de stackars brottsoffren. I de brottsfall som kallas ”våld i nära relationer” måste detta ändras. Tänk dig själv att gå hem från jobbet varje dag och veta att du kommer åka på stryk. Dina barn går hem med en ångestklump i magen, ska de eller du bli blåslagna i kväll? Och när Du då efter flera års terror äntligen söker hjälp, då får du hjälp en kort tid sen är våldsverkaren ute igen och allt börjar om. 

Att läka tar tid. Att börja ett nytt liv med små barn tar tid. Att skaffa ny lägenhet, möbler, nytt jobb och i värsta fall – ny identitet tar enormt mycket tid och energi. Alla som någon gång pratat med de som jobbar på kvinnojourerna vet det. Våldsverkarna får behålla hemmet, de kan behålla jobbet, nätverk och bekantskapskrets. Några månader i fängelse, sen är de på bana igen. Våldsoffret får fly, börja om, satsa allt på ett nytt liv. Är detta verkligen rättvisa? Har vi ett rättssystem som skyddar de som är mest utsatta och svaga? Svaret är tyvärr nej. 

Det är dags att först och främst se över straffskalorna för de som utövar våld mot sina närstående. Det är en extrem terror att utöva våld och hot i ditt hem, år ut och in. Straffet för detta bör sättas i paritet med hur lång tid brottsoffret behöver för att börja om. T ex ett extra ”skyddsår” för varje utdömt år på straffskalan. Dessutom måste det vara förövaren som ska flytta på sig, inte den utsatta. Gör man fel ska det kosta. 

Nu hoppas jag innerligen att vi inte ska behöva se fler nyhetssändningar om dessa helt onödiga våldsbrott. Kvinnor och män ska inte mördas i sina hem i Sverige år 2017. Det svenska samhället ska vara bättre än så. 


Lämna en kommentar

På väg


Nu sitter vi på Gotlandsbåten och börjar närma oss Visby. Redan på båten börjar samtalen, här träffar man vänner från hela Sverige. Kompisar med olika bakgrund och helt olika syften med Gotlandsturen. Jobb, semester eller en kombo. 

Nu ska vi installera oss i lägenheten och sen ge oss ut på cykeltur, bunkra mat och – om vädret vill – en sen lunch på Leva kungslador. 

Sen måste jag ta mig tid att gå igenom seminarierna jag vill gå på, jag har i nuläget kryssat för intressanta seminarier så jag skulle behöva två almedalsveckor. I år verkar det som elbilar,bostäder och miljöfrågor tar lite mer plats. Vi får se vart jag hamnar i morgon bitti!

Ha en trevlig söndag! 


Lämna en kommentar

En lärorik tid att leva i

De senaste veckorna har varit intensiva. Allt ska bli klart innan sommaren, Almedalsveckan ska planeras, seminarium ska förberedas. Samtidigt har jag själv fått den stora förmånen att vara några dagar i Stockholm, dels för att delta i en toppledarutbildning som SKL anordnar, dels har det varit mycket partiaktiviteter, träffar med andra förbundsordföranden, partiledning och valplanering.

Mycket av detta har krävt ett stort engagemang från mig personligen, inte minst den utbildning som jag går under hela året. Vi som går den är blandade politiker från hela landet, de flesta kommunalråd, och vi har otroligt roliga och intressanta diskussioner. Det handlar mycket om hur man fungerar i en grupp, tillsammans med en eller flera politikerkollegor, tjänstemän eller medarbetare. Vi har fått göra tester för att se vilken slags ledaregenskaper vi har. Det blev en hel del igenkännande skratt men även allvar. Det är så nyttigt att förstå varför vissa situationer fungerar bättre än andra. Men det är inte så konstigt. Om jag har ett sätt att kommunicera, ett sätt att styra och leda, och så träffar jag en människa som kommunicerar helt annorlunda. Ja, då blir det i värsta fall bara kaos och konflikter. Med andra ord handlar det om att förstå vad medmänniskorna behöver för att uppfatta ett budskap. Det kan låta enkelt, men jag tror de flesta av oss tidvis har problem med det. Inte minst privat. Vågar vi prata om varför vi bråkat i familjen, vad var det som gick fel? När vi verkligen tar det samtalet så finns det ju faktiskt en möjlighet att göra saker bättre, eller hur?

Och mitt i detta kom mitt eget partis ”kris”. Någon eller några krävde partiledarens avgång och båten gungade till. I slutändan visade det sig att det är just kommunikationen som måste jobbas på. För vad spelar det för roll om vi har jättebra politik och jättebra budskap om vi tillsammans inte lyckas föra fram det?

I mitt uppdrag som förbundsordförande för Moderaterna i länet har jag träffat Anna Kinberg Batra flera gånger de senaste veckorna. Hon tar kritiken och situationen på största allvar och har insett att hon måste jobba på framtoningen. Och jag tycker att resultaten redan kommit. Det tal hon höll i veckan på Järvafältet var personligt, skarpt och laddat. Nu ser vi fram emot ett lyft i hela partiet!

De senaste veckorna har varit lärorika och fått mig att grunna mer på mina politiska uppdrag. Vi förtroendevalda måste stanna upp och fundera på om vi når fram till väljarna. Talar vi samma språk? Beskriver vi samma verklighet? Har vi lösningar som låter rimliga? Pratar vi om rätt saker?

Jag hoppas jag lyckas ta med mig alla erfarenheter och bli en lite bättre och mer lyssnande förtroendevald i framtiden!

 

 


Lämna en kommentar

Tack för ett bra medborgarförslag! 

Våra barn är vår framtid. Det hör vi ofta. Men då måste vi också agera som att vi verkligen menar det. Att få en bra utbildning i en trygg skolmiljö, det är det första grundläggande behovet som vi politiker måste tillgodose. Där finns mycket kvar att göra. 

Men vi måste också göra vårt yttersta för att våra barn ska må bra fysiskt. Idag kommer allt fler larm om att barn rör sig för lite, många fastnar vid tv-spel och läsplattor. Om vi kan hjälpa till att stimulera barnen till att röra sig mer, leka, hoppa, cykla, klättra eller dansa, då ska vi göra det. Annars kommer vi få generationer med ökande ohälsa, fysiskt och psykiskt. 

I dagens Västervikstidning läste jag till min glädje om ett medborgarförslag från läkaren Maria Ingatröm om att utveckla kommunens lekplatser istället för att avveckla dem. Jag kommer definitivt att bifalla det när det kommer upp i kommunfullmäktige. Självklart kommer jag driva frågan även på andra håll. 

Som sagt: barnen är ju vår framtid. 


Lämna en kommentar

Den där viktiga nyckeln…


Idag skulle jag byta till sommardäck på bilen. Eller inte jag. Verkstaden skulle göra det. Min insats var att boka tid. Börjar bli rätt duktig på just det faktiskt. Som vanligt kom verkstaden och hämtade bilen på jobbet, för att lämna den åter på eftermiddagen. Bra och väldigt uppskattad service!

Jag jobbade mig igenom landstingsstyrelsen och lite andra möten och när klockan närmade sig fyra skulle bilen komma tillbaka, lagom så jag kunde åka till mitt nästa möte på länssjukhuset. För att vara effektiv gick jag ut på gatan och väntade in bilen. Den dök snabbt upp, killarna från verkstaden lämnade den till mig, jag hoppade in och körde mot sjukhuset.

Då började det lysa på min display. Något om att bilen kände att den saknade nyckeln. Till saken hör att jag har en sådan där modern nyckel som man lägger i ett litet fack i bilen så känner bilen av det. En samhörighet liksom. Yin och yang i bilvärlden. Nåväl, nu saknade yin yang. Och ville uppenbarligen att jag skulle lösa problemet.

Jag körde in till kanten och började snabbscanna bilen. Ingen nyckel. Handväskan? Nä, varför skulle jag ha lagt den där? Ingen nyckel där heller efter en koll för säkerhets skull. Panik! Jag ringde en av verkstadskillarna. Nä, han hade inte heller nyckeln.

Analyserade snabbt situationen i mitt huvud. Jag körde runt i en bil utan nyckel, jag kunde endast stanna på tomgång, inte stänga av motorn. Om jag gjorde det behövde jag ju nyckeln för att starta igen. Men nyckeln borde ju ha funnits där när den startade. På verkstaden! Var hamnade den sen?

Verkstadskillarna vände och körde till mig, de letade igenom bilen. Ingen nyckel. Vi körde tillbaka till landstingshuset för att kolla på marken där vi bytte bil. Ingen nyckel. Och jag började bli ordentligt sen till mitt möte. Panik igen!

Killarna ringde till billeverantören för att kolla hur långt man kan komma utan nyckel. Svar: Hur långt som helst, bara du har bensin. Inte det svar vi ville ha. Efter en snabb omfallsplanering fick jag skjuts till mitt möte med verkstadsbilen, en av killarna körde min bil till verkstaden för att leta där.

Själv satte jag nytt hastighetsrekord i högklackat när jag fick springa genom hela länssjukhuset, kom en kvart för sent. Och fortfarande ingen aning om hur det gått. Vi hade kommit överens om en plats på parkeringen där min bil skulle stå om nyckeln dykt upp. Om inte skulle det stå en lånebil där…

Framåt halv sex var mötet slut. Jag gick mot parkeringen, visste inte vad som väntade. Under tiden ringde jag till en av verkstadskillarna (som numera känns som en gammal god vän). ”Jodå, vi har fixat det. Nyckeln låg på planen utanför verkstaden, vi brukar lägga färdiga nycklar på biltaken, och den hade trillat av. Tack och lov precis vid verkstaden”.

Precis när han avslutat meningen ser jag min kära bil. Med en gömd nyckel. Bara med den skillnaden att den här gången hittade jag den!

(Lite kan man ju undra varför man gör nycklarna så här? Ska det vara möjligt att åka ifrån nyckeln utan varning? Vem vet hur tillverkarna har tänkt. )

Hur som helst: vi är några stycken, ett landstingsråd och två duktiga verkstadskillar som brinner för sitt jobb för att vara exakt, som har lärt sig vikten av att hålla koll på nyckeln till moderna bilar idag.  Men i slutändan hade jag faktiskt en rätt kul eftermiddag tillsammans med dem! Och jag vill passa på att tacka för er ovärderliga insats för att hjälpa en dam i nöd att komma hem!

 


Lämna en kommentar

En lugn och trygg helg? 

För några veckor sedan blev jag citerad i Västervikstidningen för att jag skrivit på min Facebook att jag var rädd för att gå ut när det är mörkt. Även om Västervik är en liten stad så förekommer det brottslighet. Butiken mitt emot mitt hus har t ex flera gånger haft inbrott, alltså smyger kriminella personer kring på vår gata på kvällar och nätter. Igår hade en kiosk inbrott i centrala Västervik. Hur känner de som bor nära kiosken, och hur känner den stackars ägaren? I helgen vandaliserades en industriverksamhet i Västervik. Hur känner ägaren och de anställda när de kommer till jobbet på måndagen? Visst känns inte det särskilt tryggt. 

Denna vecka har hittills fem personer mördats i Stockholm, en liten kille knivmördats i Blekinge, en blev gruppvåldtagen i ett trapphus i Uppsala. Och då har inte helgen börjat. 

I dagens Västervikstidning kan vi läsa på ledarplats om svenskarnas syn på trygghet, en undersökning som Sveriges radio gjort. Vi känner oss mer otrygga idag. Redan i år har 13 mord begåtts i storstäderna. Kommer fenomenet flytta hit, nu när hämndaktioner och svar på så kallade kränkningar eskalerar snabbt? Om polisen måste förstärkas i storstadsområdena hur många kommer vi få hit? Sexualbrotten ökar, vilket gör att fler kvinnor känner otrygghet. Vad gör den feministiska regeringen åt det? 

Nej, nu får vi i inte kapitulera. Vi ska ha nolltolerans mot våldsbrott, mot sexbrott, hedersbrott, men också mot villainbrott. Utrusta poliser med kamera (börjar testas nu i delar av Stockholm), kameraövervaka utsatta områden, öka den polisiära närvaron och resurser till rättsväsendet. Se till att vi tidigt kan bryta brottsliga beteenden. De flesta börjar ju i unga år. Det måste gå att bryta mönstret tidigt. 

Nu får vi hoppas att helgen blir lugn, att inte fler unga får sätta livet till. Ett människoliv är alltför mycket värt. Det gör det värt att fortsätta skriva om det som händer, hur vi känner. Och det gör det värt att fortsätta jobba för reformer för ett tryggare samhälle! 

Trevlig (och lugn och trygg) helg!


Lämna en kommentar

För mig är det så självklart….


8 mars, internationella kvinnodagen. I tidningar och på sociala medier läser jag inlägg och ställningstaganden från politikerkollegor och olika organisationer om rättvisa löner, trygghet för kvinnor, tuffare tag mot hedersvåld och barnäktenskap, och om kvinnliga förebilder. Jag tycker de flesta har rätt. Lika lön för samma utförda arbete är en självklarhet, hedersvåld är ju en medeltida kvarleva som inte alls hör hemma i vårt samhälle, barnäktenskap likaså. Men numera tycker jag att vi pratar om de frågorna även dagar som inte är den 8 mars, det är bra så ska det vara. 
Jag har aldrig kallat mig feminist. För mig personligen har det behovet inte funnits. Jag är uppvuxen i en familj med starka kvinnor, kvinnor som starkt har präglat mig och gjort mig till den jag är idag. Under min barndom var både farmor och mormor ensamstående och var vana att klara sig själva. De var väldigt olika som personer, men starka på sina sätt. Det viktiga är att de tidigt lärde mig att göra mig hörd. Farmor var väldigt intresserad och engagerad av politik, dock socialdemokrat, men det är jag tacksam för. Det var där jag lärde mig att argumentera för vad jag tyckte var rätt. Vi hade många långa och tidvis hetsiga diskussioner vid hennes köksbord, det är jag tacksam för. Och vi skiljdes alltid som vänner. 
Men min stora förebild är ändå min mamma. När jag var liten lyckades hon plugga till sjuksköterska, pappa och hon renoverade ett snudd på rivningsfärdigt hus själva (kanske med lite hjälp från hantverkare), hon har lyckats kombinera familjeliv, ett bra jobb och massor av fritidsintressen och vänner. Då tror jag också att vi barn naturligt ärvde en drivkraft. Tack mamma för det, och för all hjälp och allt stöd vi barn och barnbarn får varje dag! 
Genom livet har jag naturligtvis många fler kvinnor att tacka för mycket. Att jag idag har det uppdrag jag har är också en kvinnohistoria. På senhösten år 2005 anordnade Moderatkvinnorna en talarkväll om moderata kvinnliga pionjärer. Ann-Cathrine Haglund, som skrivit en bok om de första kvinnorna som tog plats i vårt parti, var på plats och berättade om dem. 
Om det var berättelsen om pionjärerna eller det trevliga sällskapet vet jag inte, men efter det beslutade jag mig för att bli aktiv inom Moderaterna, medlem hade jag varit flera år innan, och redan året efter kandiderade jag till kommunfullmäktige. Så här elva år senare kan jag tacksamt blicka tillbaka på de roligaste åren i mitt liv, och förhoppningsvis många roliga år till. Och genom partiets aktiviteter har jag hittat många nya vänner, tänk vad ett enda möte om kvinnohistoria kan göra skillnad! 
Så idag tar jag tillfället i akt och tackar alla ni starka kvinnor som jag har fått inspireras av, och så tänker jag lite extra på mormor och farmor. Jag saknar er!