Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

Den där viktiga nyckeln…


Idag skulle jag byta till sommardäck på bilen. Eller inte jag. Verkstaden skulle göra det. Min insats var att boka tid. Börjar bli rätt duktig på just det faktiskt. Som vanligt kom verkstaden och hämtade bilen på jobbet, för att lämna den åter på eftermiddagen. Bra och väldigt uppskattad service!

Jag jobbade mig igenom landstingsstyrelsen och lite andra möten och när klockan närmade sig fyra skulle bilen komma tillbaka, lagom så jag kunde åka till mitt nästa möte på länssjukhuset. För att vara effektiv gick jag ut på gatan och väntade in bilen. Den dök snabbt upp, killarna från verkstaden lämnade den till mig, jag hoppade in och körde mot sjukhuset.

Då började det lysa på min display. Något om att bilen kände att den saknade nyckeln. Till saken hör att jag har en sådan där modern nyckel som man lägger i ett litet fack i bilen så känner bilen av det. En samhörighet liksom. Yin och yang i bilvärlden. Nåväl, nu saknade yin yang. Och ville uppenbarligen att jag skulle lösa problemet.

Jag körde in till kanten och började snabbscanna bilen. Ingen nyckel. Handväskan? Nä, varför skulle jag ha lagt den där? Ingen nyckel där heller efter en koll för säkerhets skull. Panik! Jag ringde en av verkstadskillarna. Nä, han hade inte heller nyckeln.

Analyserade snabbt situationen i mitt huvud. Jag körde runt i en bil utan nyckel, jag kunde endast stanna på tomgång, inte stänga av motorn. Om jag gjorde det behövde jag ju nyckeln för att starta igen. Men nyckeln borde ju ha funnits där när den startade. På verkstaden! Var hamnade den sen?

Verkstadskillarna vände och körde till mig, de letade igenom bilen. Ingen nyckel. Vi körde tillbaka till landstingshuset för att kolla på marken där vi bytte bil. Ingen nyckel. Och jag började bli ordentligt sen till mitt möte. Panik igen!

Killarna ringde till billeverantören för att kolla hur långt man kan komma utan nyckel. Svar: Hur långt som helst, bara du har bensin. Inte det svar vi ville ha. Efter en snabb omfallsplanering fick jag skjuts till mitt möte med verkstadsbilen, en av killarna körde min bil till verkstaden för att leta där.

Själv satte jag nytt hastighetsrekord i högklackat när jag fick springa genom hela länssjukhuset, kom en kvart för sent. Och fortfarande ingen aning om hur det gått. Vi hade kommit överens om en plats på parkeringen där min bil skulle stå om nyckeln dykt upp. Om inte skulle det stå en lånebil där…

Framåt halv sex var mötet slut. Jag gick mot parkeringen, visste inte vad som väntade. Under tiden ringde jag till en av verkstadskillarna (som numera känns som en gammal god vän). ”Jodå, vi har fixat det. Nyckeln låg på planen utanför verkstaden, vi brukar lägga färdiga nycklar på biltaken, och den hade trillat av. Tack och lov precis vid verkstaden”.

Precis när han avslutat meningen ser jag min kära bil. Med en gömd nyckel. Bara med den skillnaden att den här gången hittade jag den!

(Lite kan man ju undra varför man gör nycklarna så här? Ska det vara möjligt att åka ifrån nyckeln utan varning? Vem vet hur tillverkarna har tänkt. )

Hur som helst: vi är några stycken, ett landstingsråd och två duktiga verkstadskillar som brinner för sitt jobb för att vara exakt, som har lärt sig vikten av att hålla koll på nyckeln till moderna bilar idag.  Men i slutändan hade jag faktiskt en rätt kul eftermiddag tillsammans med dem! Och jag vill passa på att tacka för er ovärderliga insats för att hjälpa en dam i nöd att komma hem!

 


Lämna en kommentar

Härliga dagar i Karlstad 


Det har varit en intensiv vecka. I onsdags kväll – efter en hel dag med träffar med verksamheter på Länssjukhuset – åkte vi upp till Värmland. Dagen efter hade vi två verksamhetsbesök, på rättspsykiatrin och närsjukvården i Kristinehamn. Otroligt intressant och lärorikt, inte minst att förstå hur rättspsykiatrin fungerar och hur deras utslussningsverksamhet med träningslägenheter ser ut. Närvårdsplatserna var en riktig aha-upplevelse, men det tänkte jag återkomma till i bloggen inom kort. 

Fredag och lördag spenderades i Karlstad och vårt moderata Sverigemöte. Det var ganska stort intresse från media redan dagarna innan, många undrade hur vi och vår partiledare skulle tackla den senaste tidens opinionssiffror. Jag ska erkänna att även jag var lite spänd på hur stämningen skulle vara. Helt i onödan. 

Det var otroligt bra stämning, många glada och taggade moderater. Men också många samtal om hur vi kan bli tydligare, mer konkreta och lyckas få fram vårt budskap på ett mer begripligt sätt. 

Flera medier undrade hur jag såg på situationen, hur jag ser på att en del partikamrater kräver Annas avgång. Jag svarade bland annat i Expressen Live att vi alla behöver en uppstart, hitta våra roller och vårt sammanhang. Ja, minns ni Annie Lööfs första tid som partiledare? Mm, det gick inte helt uppåt i början, men sen inför förra valet föll alla bitar på plats. Man måste ha lite tillförsikt helt enkelt. 

Och visst kom det en vändning redan på lördagen. Anna Kinberg Batra klev upp på stora scenen accompajerad av applåder som inte ville ta slut. Och talet då? Ja, alla är nog eniga om att detta var hennes bästa hittills. Lyssna gärna här

Nu är det bara att spotta i nävarna och köra igång, ett hårt arbete väntar. Men det var länge sedan jag var så här laddad! 


Lämna en kommentar

Motion om bättre och effektivare rehabilitering för cancerpatienter

Om två veckor har vi länsförbundsstämma, då bland annat en rad maotioner ska behandlas. Jag har skickat in två, bland annat en om att utöka standardiserade vårdförlopp till att även gälla rehabilitering:

Cancer är vår tids stora folksjukdom. Varje år drabbas mer än 60 000 personer av cancer och om 25 år är prognoserna ungefär 100 000 drabbade varje år. Sedan år 2015 har man i Sverige infört standardiserade vårdförlopp inom cancervården. Man har successivt infört förloppen inom varje cancersjukdom för att förkorta ledtiderna från misstanke till behandlingsstart. Cancer betraktas idag som en akut sjukdom, en snabbare behandling ger betydligt större möjligheter till överlevnad. Och vi ser i statistiken från Socialstyrelsen att överlevnaden långsamt ökar.

Men det handlar inte bara om att överleva sin cancerdiagnos. Det handlar också om att kunna komma tillbaka till vardagen, med jobb, familj och fritidsintressen, så fort som möjligt. Därför är rehabiliteringen en oerhört viktig pusselbit. Att redan under vårdprocessen kunna påbörja fysisk och psykisk rehabilitering med hjälp och stöd från sjukvården ger patienterna dels en chans att klara av behandlingarna bättre, men också att mycket snabbare återfå exempelvis sin arbetsförmåga. Detta skulle vara en stor personlig vinst för de drabbade, en bibehållen livskvalitet, förkortad sjukskrivning och mindre behov av vård. Men det skulle också vara en stor vinst för samhället. Varje sparad sjukskrivningsdag är i sig en seger.

De standardiserade vårdförloppen är ursprungligen ett arbetssätt som vi har importerat från Danmark (s k packeførløb) som nationellt infördes för att radikalt minska de långa väntetiderna inom cancervården. Under de första åren utgår statsbidrag till landsting och regioner för att korta ledtiderna. I Danmark utreds nu möjligheten att inkludera även rehabilitering i dessa packeførløb. Detsamma borde omedelbart göras även i Sverige.

Därför yrkar jag

Att Moderaterna i riksdagen och på SKL ska verka för att en utredning om att utöka de standardiserade vårdförloppen till att omfatta även cancerbehandling och rehabilitering.

Att motionen skickas till vår partistämma

———–

Nu hoppas vi att den blir bifallen vid stämman, jag tycker att det vore riktigt kul om moderaterna kunde föra fram detta på riksnivå! 

Trevlig lördag i vårsolen! 


Lämna en kommentar

Vårkänsla!

Denna veckan känns det väl ändå som att våren har fått grepp om vårt vackra land. Nu hoppas vi att snöstormar och isgator är ett minne blott. Och med våren kommer självklart en ny energi. 

Själv har jag haft fullt upp så här långt, många givande möten med verksamheter i landstinget, med tjänstemän och med politiska vänner. Vi har haft första styrelsemötet med vår nya styrelse i partiföreningen, vilken energi det gav. Många idéer och en lust att jobba hårt med vår politik och med att möta väljare. Vi har också haft en utbildningskväll med mig och Peter Johansson (som är 2:e vice ordförande i socialnämnden) som kursledare. Vi insåg att vi kunde ha ägnat mycket längre tid åt landstingsfrågor och frågor som berör omsorgen om våra äldre. Det finns mycket som vi skulle kunna göra bättre tillsammans, och att det finns många bra äldreboenden i kommunen som sätter de människor som bor där i centrum. Vi pratade också om hur boendet för äldre ska se ut i framtiden. Hur vill just du bo när du blir gammal och i behov av lite hjälp för att klara vardagen? Vi fick också ta del av en undersökning bland utvalda åldersgrupper i Västervik om hur de vill ha det. Riktigt intressant, inte minst när vi fick se vilka aktiviteter de kunde tänka sig. Quizkvällar och pubkvällar är några exempel på vad man önskar se på framtidens boenden för äldre. Men absolut inte…slöjd! It, bra bredbandsuppkoppling och möjligheter att träna. Ja, det är vad våra framtida äldre vill ha. Det ska bli riktigt kul att få vara med att ta fram en politik och lösningar för vår äldreomsorg i Västervik och att hitta bättre övergångar mellan landsting och kommun. 

Tack alla inblandade för alla bra samtal de här dagarna!

Och passa på att njuta av marssolen! 


Lämna en kommentar

En lugn och trygg helg? 

För några veckor sedan blev jag citerad i Västervikstidningen för att jag skrivit på min Facebook att jag var rädd för att gå ut när det är mörkt. Även om Västervik är en liten stad så förekommer det brottslighet. Butiken mitt emot mitt hus har t ex flera gånger haft inbrott, alltså smyger kriminella personer kring på vår gata på kvällar och nätter. Igår hade en kiosk inbrott i centrala Västervik. Hur känner de som bor nära kiosken, och hur känner den stackars ägaren? I helgen vandaliserades en industriverksamhet i Västervik. Hur känner ägaren och de anställda när de kommer till jobbet på måndagen? Visst känns inte det särskilt tryggt. 

Denna vecka har hittills fem personer mördats i Stockholm, en liten kille knivmördats i Blekinge, en blev gruppvåldtagen i ett trapphus i Uppsala. Och då har inte helgen börjat. 

I dagens Västervikstidning kan vi läsa på ledarplats om svenskarnas syn på trygghet, en undersökning som Sveriges radio gjort. Vi känner oss mer otrygga idag. Redan i år har 13 mord begåtts i storstäderna. Kommer fenomenet flytta hit, nu när hämndaktioner och svar på så kallade kränkningar eskalerar snabbt? Om polisen måste förstärkas i storstadsområdena hur många kommer vi få hit? Sexualbrotten ökar, vilket gör att fler kvinnor känner otrygghet. Vad gör den feministiska regeringen åt det? 

Nej, nu får vi i inte kapitulera. Vi ska ha nolltolerans mot våldsbrott, mot sexbrott, hedersbrott, men också mot villainbrott. Utrusta poliser med kamera (börjar testas nu i delar av Stockholm), kameraövervaka utsatta områden, öka den polisiära närvaron och resurser till rättsväsendet. Se till att vi tidigt kan bryta brottsliga beteenden. De flesta börjar ju i unga år. Det måste gå att bryta mönstret tidigt. 

Nu får vi hoppas att helgen blir lugn, att inte fler unga får sätta livet till. Ett människoliv är alltför mycket värt. Det gör det värt att fortsätta skriva om det som händer, hur vi känner. Och det gör det värt att fortsätta jobba för reformer för ett tryggare samhälle! 

Trevlig (och lugn och trygg) helg!


Lämna en kommentar

För mig är det så självklart….


8 mars, internationella kvinnodagen. I tidningar och på sociala medier läser jag inlägg och ställningstaganden från politikerkollegor och olika organisationer om rättvisa löner, trygghet för kvinnor, tuffare tag mot hedersvåld och barnäktenskap, och om kvinnliga förebilder. Jag tycker de flesta har rätt. Lika lön för samma utförda arbete är en självklarhet, hedersvåld är ju en medeltida kvarleva som inte alls hör hemma i vårt samhälle, barnäktenskap likaså. Men numera tycker jag att vi pratar om de frågorna även dagar som inte är den 8 mars, det är bra så ska det vara. 
Jag har aldrig kallat mig feminist. För mig personligen har det behovet inte funnits. Jag är uppvuxen i en familj med starka kvinnor, kvinnor som starkt har präglat mig och gjort mig till den jag är idag. Under min barndom var både farmor och mormor ensamstående och var vana att klara sig själva. De var väldigt olika som personer, men starka på sina sätt. Det viktiga är att de tidigt lärde mig att göra mig hörd. Farmor var väldigt intresserad och engagerad av politik, dock socialdemokrat, men det är jag tacksam för. Det var där jag lärde mig att argumentera för vad jag tyckte var rätt. Vi hade många långa och tidvis hetsiga diskussioner vid hennes köksbord, det är jag tacksam för. Och vi skiljdes alltid som vänner. 
Men min stora förebild är ändå min mamma. När jag var liten lyckades hon plugga till sjuksköterska, pappa och hon renoverade ett snudd på rivningsfärdigt hus själva (kanske med lite hjälp från hantverkare), hon har lyckats kombinera familjeliv, ett bra jobb och massor av fritidsintressen och vänner. Då tror jag också att vi barn naturligt ärvde en drivkraft. Tack mamma för det, och för all hjälp och allt stöd vi barn och barnbarn får varje dag! 
Genom livet har jag naturligtvis många fler kvinnor att tacka för mycket. Att jag idag har det uppdrag jag har är också en kvinnohistoria. På senhösten år 2005 anordnade Moderatkvinnorna en talarkväll om moderata kvinnliga pionjärer. Ann-Cathrine Haglund, som skrivit en bok om de första kvinnorna som tog plats i vårt parti, var på plats och berättade om dem. 
Om det var berättelsen om pionjärerna eller det trevliga sällskapet vet jag inte, men efter det beslutade jag mig för att bli aktiv inom Moderaterna, medlem hade jag varit flera år innan, och redan året efter kandiderade jag till kommunfullmäktige. Så här elva år senare kan jag tacksamt blicka tillbaka på de roligaste åren i mitt liv, och förhoppningsvis många roliga år till. Och genom partiets aktiviteter har jag hittat många nya vänner, tänk vad ett enda möte om kvinnohistoria kan göra skillnad! 
Så idag tar jag tillfället i akt och tackar alla ni starka kvinnor som jag har fått inspireras av, och så tänker jag lite extra på mormor och farmor. Jag saknar er! 


Lämna en kommentar

Interpellationer som förhoppningsvis ger resultat 

Igår hade vi landstingsfullmäktige på folkhögskolan i Mörbylånga. Det var inte många rena beslutsärenden, men många medborgarförslag, några motioner och väldigt många interpellationer.Ett medborgarförslag, från Gösta Lindgren i Västervik, berörde de långa väntetiderna till audionomer för att få hörapparat. I södra länet är det värst. Där får man vänta i nära nog 18 månader. Tänk om du skulle få vänta så länge för tid till din optiker…

Vi i Alliansen yrkade på att införa detta som vårdval, så att man kan gå till en privat mottagning om man vill. I t ex Skåne och Östergötland har man haft liknande lösningar och minskat köerna rejält.

Flera interpellationer kom från oss Moderater. Bland annat en om hur många operationer som ställs in varje år och en om utskrivning av beroendeframkallande läkemedel. Det var intressant statistik som kom fram om operationerna.


Totalt i länet ställdes 505 operationer förra året. Av dessa 224 i Kalmar och 220 i Västervik. Och i Västervik var den patientrelaterade orsaken lika många som Kalmar och Oskarshamn tillsammans. Vad ligger bakom detta? Jag bifogar en bild på statistiken i bloggen.

 

När det gäller läkemedel så var det jag som presenterade statistik för fullmäktige. 2016 var vi nummer två i Sverige på att förskriva beroendeframkallande läkemedel. Det är ingen hedrande silvermedalj. 2015 hade vi aningen bättre placeringar (har bifogat även dessa bilder) och trenden är svagt nedåtgående, men om vi jämför oss med de landsting som är ”bäst i klassen” är det mycket som skiljer. Måttet som används kallas DDD, definierad dygnsdos, och anger hur mycket varje patient får förskrivet. Det visar att vi har ett stort jobb att göra här. Vi måste kartlägga hur det ser ut i länet, vart måste vi göra insatser? Vi måste jobba med att utbilda inom området. Och – vi måste ta hand om de som fastnar i ett läkemedelsberoende.


Debatten gjorde nytta. Jag uppfattade att de rödgröna tog till sig av statistiken och att vi nu tillsammans kan ta tag i problemen. Både när det gäller operationerna och läkemedel. Det är politik när det är som mest givande. En bra vecka för mig hittills med andra ord!