Kan vi skapa ett tryggare samhälle tillsammans?

Trygghetsfrågorna har de senaste åren kommit allt högre upp på agendan. I många städer plågas man av gängskjutningar och sprängningar, men det har blivit mycket vanligare att medborgare som inte är inblandade i brottslighet drabbas. Våld känns alltid onödigt och meningslöst, men när oskyldiga får sätta livet till eller inte längre vågar gå ut eller bo kvar i sitt hem – då har det gått över alla gränser.

Samtidigt kan vi läsa i media att Sverige aldrig varit tryggare enligt den statistik man kan ta del av. Så är det säkert. Men samtidigt växer känslan av otrygghet, och den känslan kan statistiken inte ändra på så länge man upplever otrygga situationer.

Först och främst: föräldraansvaret. Vet alla föräldrar vad deras barn gör på kvällarna? Ett exempel på detta är här i Västervik där ungdomsgäng hänger i parkeringshuset vid galleria Tullporten. Flera gånger har de tuttat eld på föremål i parkeringshuset, nu senast kom ventilationssystemet farligt nära. Vem vågar ställa sin bil där? De senaste veckorna har någon eller några tänt på bilar runt om i stan, vilket sprider stor oro för de som nyttjar de drabbade parkeringarna. Visst sjutton borde en mamma eller pappa känna att dottern eller sonen kommer hem och luktar brandrök? Ifrågasätt, ställ frågor, håll koll efter farliga föremål eller droger. Det är ju en självklar del av föräldraansvaret.

Men vi har också ett eget ansvar för tryggheten. Vi träffade en kommunpolis häromdagen och han berättade att droger som kokain och MDMA blivit allt vanligare i småstäder som Västervik. Och inte bara bland ungdomarna. Det förekommer alltså att så kallat vanligt folk köper hem dessa droger och nyttjar på helgerna. Man tror inte sina öron! Inte bara är det rent livsfarligt, men också ett sätt att stötta den organiserade och våldsamma brottsligheten.

Du kan inte gå runt och prata om medvetenhet i klimatfrågan och köpa rättvisemärkt kaffe, samtidigt som du köper några gram kokain. Gram som kostar människor livet varje dag och som finansierar dessa organisationer som står för knarksmuggling, trafficking, pedofili, barnarbete och skjut- och sprängdåd i vårt samhälle. Det är höjden av hyckleri.

Men även om du inte helgknarkar så kan du omedvetet stötta dessa personer. Hur? Genom att köpa svarta tjänster. Många svarta biltvättar, frisörer, byggföretag osv är grenorganisationer till dessa kriminella nätverk. Så när du köper en svart biltvätt – stöttar du kanske nästa sprängning i Malmö, Linköping eller Uppsala.

Men det finns också trygghetsskapande åtgärder i hur vi beter oss. Vi skulle kunna bete oss lite mer respektfullt och genomtänkt så kanske fler skulle uppleva samhället tryggare. Ett exempel på detta var när jag skulle promenera hem från ett partimöte i går kväll. Det var mörkt och ganska folktomt ute. Efter en stund kommer en vit golf körande och bromsar in jämsides med mig. Bilen var full med grabbar och de tryckte sig mot rutorna och glodde på mig samtidigt som bilen krypkörde bredvid mig. En av killarna stack ut huvudet genom rutan och stirrade på mig med hotfull blick. Efter en stund gasade de på och körde iväg.

För mig är en sådan situation oerhört både kränkande och hotfull. Dessutom var det inte första gången jag drabbas av detta fenomen. Varför gör man så? Och nästa fråga är om de hade gjort likadant om min make eller bror promenerat ensam hem en onsdagskväll?

Vuxenvärlden måste börja prata med unga killar om hur man beter sig mot kvinnor (och varandra också för den delen) för händelser som denna speglar en olustig syn på kvinnor. Och det är just det som gör mig så obehaglig till mods. Jag är inget objekt. Jag är en människa. Och jag har samma rätt att promenera hem genom Västervik en onsdagskväll som alla andra. Utan att vara orolig och utan att rusa hem med hjärtat i halsgropen och låsa in mig innan jag kan pusta ut.

Ett tips till de här gängen är att nästa gång ni ser en ensam tjej promenera. Kör bara förbi. Rulla inte ner rutorna. Sakta inte in. Stirra inte. Vissla inte. Ropa inte efter henne. Bara var som vanligt. Då är ni också med och skapar ett tryggare samhälle.

 

Har vi verkligen tid?

De senaste veckorna har varit riktigt intensiva. Möten i hela länet och i Stockholm har avlöst varandra, men nu kommer en period med lite mer luft i schemat. Tja, luften brukar successivt minska men lite tid för reflektion bör jag nog kunna klämma in. För just det behövs. Som förtroendevald träffar jag så många människor varje dag, människor som bjuder på unika livshistorier, viktiga berättelser och förnuftiga och genomtänkta förslag på hur världen kan bli lite bättre. När vi rusar på och överbokar oss på möten, som de värsta av dagar överlappar varandra, blir vi inte särskilt effektiva. Och frågan är hur mycket vi kan ta in av det som sägs och avhandlas på de möten vi deltar på.

En klok kollega till mig gav mig ett tips när jag blev oppositionsråd i landstinget för fyra år sedan. ”Boka aldrig in mer än tre möten per dag, mer än så klarar inte engagemanget av.” Den regeln försöker jag faktiskt följa, även om man ibland tyvärr blir offer för andra människors kalendervurpor.

Och vurpor blir det. Det verkar som att det går inflation i möteskulturen just nu. Jag vet att många med mig upplever att viktiga träffar krockar, man får ofta prioritera bort möten och dialoger som det faktiskt gör en smula ont i magen att tacka nej till. Men jag tror att i sådan lägen är det bara att acceptera det, och försöka träffa de berörda vid annat tillfälle. Annars riskerar man att bli en ”tidiggångare” eller ”senkommare”.

”Tidiggångare” och ”senkommare” (ofta släkt med ”telefonfluktaren”) är de personer (ett fåtal tack och lov) som fortfarande tror att det går att boka in tre gånger så många möten än vad som är möjligt på en dag. De kommer alltid en bit in på mötet och ursäktar sig när det är en timma kvar med att de måste hasta iväg till nästa. Det är alltid samma personer som verkar ha satt detta i system. Signalen till oss andra som (faktiskt kom till mötet tio minuter innan start och stannar kvar i fem minuter och säger hej då till de andra) blir tyvärr att vi inte är riktigt prioriterade. Är de också ”telefonfluktare” så rusar de in på mötet, sätter sig ner, säger det de ska och ägnar resten av mötet åt att smsa, läsa nyheter eller spela wordfeud i mobilen. För att sen ursäkta sig och rusa vidare till nästa.

Jag förstår nu att jag säkert trampar en och annan på tårna. Det finns giltiga skäl att gå tidigare eller komma för sent. Någon enstaka gång. Tåget kan faktiskt vara försenat. Det kan vara en bilolycka på vägen dit. Ett barn kan tjura ihop vid lämning på förskolan. Och du kan få ett sms från skolan att din sjuåring slagits på rasten. Men detta kan omöjligt inträffa för samma människor varje dag, hela dagarna, vecka ut och vecka in.

Varför skriver jag nu om detta? Mest beroende på frustration. Jag vet att de tjänstemän som förberett mötena ofta lagt ner väldigt mycket tid och resurser på att förbereda. Ta fram material, läsa in sig, producera power point-presentationer och kanske bjuda in gäster. Jag vet hur det känns att stå och prata inför en större eller mindre grupp när folk går ut och in ur rummet, när man bara ser ovansidan på huvuden i rummet för alla sitter med viktigare saker i mobiltelefonerna. Jag är förtroendevald, jag kan ta det. Kanske tycker inte de som lyssnar att jag just då är relevant eller intressant. Men våra tjänstemän är anställda i våra organisationer, vi har gett dem uppdrag att prata om dessa frågor. Då ska vi bete oss korrekt. Eller så har vi åkt på en utbildning eller konferens som vi faktiskt har betalat för. Då är det ju respektlöst att inte delta i full utsträckning – eller hur?

Jag vet inte om det är min gamla yrkesroll som lärare som gör att jag tycker detta är ett oskick. Men jag tänker göra vad jag kan för att få mer effektiva möten, mer delaktighet och ett större värde. Det uppdrag som jag har fått är alldeles för viktigt för att slarvas bort på sena ankomster och slösurfning.

För tid har jag, det gäller bara att disponera den rätt och smart!

Vad är vår demokrati värd?

För den som följt nyhetsrapporteringen i mellanlänet så är debatten kring IVA i Oskarshamn väl känd. Majoriteten i regionen (S, C och L), satte igång en utredning om stängning av IVA-platserna innan jul och första veckan i januari presenterades slutsatserna: IVA ska stängas.

Vi i oppositionen har tagit del av underlaget på 70 sidor. Det är ett ganska rörigt dokument och en sammanhållen konsekvensanalys saknas. Dessutom är beläggningssiffrorna väldigt olika personalens uppfattning om patienttrycket. Många i personalen känner inte att de fått komma till tals, och inget vet vad som händer efter nedstängningen.

Vi saknar dessutom helt en medborgardialog med de som bor i och kring Oskarshamn.

Därför yrkade hela oppositionen (M, Kd, V och Sd) på en så kallad minoritetsåterremiss så att vi skulle kunna ta upp ärendet i slutet av mars och alla vi kunde känna att vi har ett beslutsunderlag som vi är trygga med.

Återremissen gick igenom på torsdagens regionfullmäktige. För en kort stund kunde vi känna oss segervissa. Men snart framkom det att majoriteten redan på förhand bestämt att ett nytt fullmäktige ska gå av stapeln reda nu på torsdag! På torsdag!

Jag, och många med mig, blev både beklämda och bestörta. Är inte demokrati värt mer för de styrande partierna? Vad hände med regionens tre ledord ”Öppet, engagerat, kunnigt”? Är detta ”öppet”? Och varifrån ska de extra 200-250 000 kronorna för ett extra fullmäktige tas? Om vi fått som vi ville hade allt behandlats vid ordinarie fullmäktige.

Vi lever i tider av politikerförakt. Jag tror inte att det har minskat efter de senaste dagarnas händelser. Men vi kommer fortsätta att sätta press, ställa jobbiga frågor och se till att vara pålästa när vi fattar beslut. Det är att vara en stark opposition!

Med ny kraft!

Nu har vi landat i vardagen efter en skön och välbehövlig semester.

Det Sverige som vi kom hem till befinner sig nu i en helt ny politisk verklighet och jag kan tycka att stämningsläget är oerhört skakigt. Inombords bubblar jag av slagkraftiga och lite raljanta skämtartade fraser om politiska motståndare. Men efter en stunds eftertanke så väljer jag att hålla dem för mig själv. Min energi ska från och med nu gå till det politiska arbetet. Mina uppdrag som oppositionsråd och förbundsordförande handlar om att upptäcka och beskriva samhällsproblem och att finna lösningar på dem. Mina uppdrag handlar om att föra samtal med människor om hur de ser på vården, skolan, infrastrukturen, hedersvåld och företagande många andra frågor. Och det handlar om att fokusera på hur vårt parti ska kunna bli en stark röst i ett allt mer kaotiskt politiskt landskap. Är det någon gång vårt land behövt en stark och slagkraftig opposition så är det nu, när vi har fått den svagaste regeringen genom tiderna.

Jag vet att många, även jag, är frustrerade, ledsna, besvikna och förbaskade över den senaste tidens skeenden, både i rikspolitiken men även på det lokala och regionala planet. Men om vi ska kunna få något gott att växa upp ur allt detta så måste vi använda vår samlade kraft och energi på rätt saker, på aktiviter som stärker oss som politiker och vårt Moderata parti.

I morgon börjar en ny arbetsvecka, men också en ny epok i vårt parti. Nu måste vi snabbt komma igång med att fortsätta utveckla vår politik på såväl nationell som regional och kommunal nivå. Där kommer mycket av mitt fokus ligga nu, samtidigt som vi måste föra en stark oppositionspolitik i regionen.

Nu lägger jag frustrationen åt sidan och fokuserar på framtiden! Ni hänger väl med?

Två väldigt olika böcker som båda handlar om en galen värld

Jag har nu läst ut ytterligare två böcker här i Indonesien, men jag ska ärligt erkänna att läshastighet minskar när temperaturen stiger. Böckerna kan sägas vara ett slags samtidsdokument från två fundamentalt olika tidsperioder.

Den första boken heter ”Aldrig mer” av Sara Larsson. Det är en spänningsroman som kretsar kring de ligor som säljer unga flickor på en cynisk sexmarknad här i Sverige. Man får följa dels den unga flickan Andrea från Bukarest som luras till prostitution först i Spanien, sen i Sverige. Man får också följa den svenske torsken Ted som har fru och barn hemma i Göteborg men ändå köper oskyddat sex med omyndiga småflickor. Och man får följa Patrik som är terapeut som jobbar med sexköpare för att bryta deras onormala och olagliga beteende. Sara Larsson väver ihop deras livsöden och deras liv kommer att ta en drastisk vändning.

Boken är mycket obehaglig, man får en smutsigt realistisk inblick i de utsatta flickornas värld, med våld, våldtäkter, övergrepp och droger. Man får också en bild av hur det rumänska ”distributionsnätvetket” är uppbyggt och vilka hjärtlösa brottslingar som skor sig på dessa olyckliga flickor. Om du orkar ska du verkligen läsa denna bok. Jag lovar dig att du kommer att påverkas. Och att bilden av den ”lyckliga horan” och den ”frivillige tiggaren” kan försvinna för gott. Detta är människohandel och slaveri, något som vi hade hoppats slippa se i vårt land.

Den andra boken har några år på nacken, faktiskt är den ett år yngre än jag. Den heter ”Tärningsspelaren” och är skriven av Luke Rhinehart. Någon har jämfört den med Moment 22. Och jag är benägen att hålla med. Den är, som sagt, skriven i början på sjuttiotalet och skildrar en rätt vanlig gift man med barn och ett bra jobb, som helt plötsligt bestämmer sig för att tärningarna ska ta kommando över hans liv. Stort som smått, för kort och lång tid. Han uppfattas rätt snart som vansinnig med en hel del absurda förvecklingar. Boken är riktigt rolig, med en smart och humoristisk dialog. Men också väldigt ”sjuttiotal” – droger, sexuell frigjordhet och ett ständigt ifrågasättande av… allt.

Jag valde att läsa den som ett tidsdokument, men också just för språket. Att fnissa sig igenom en bok hör inte till vanligheterna. Senast det hände var nog när jag läste ”Liftarens guide till galaxen” av Douglas Adams.

Två olika böcker, den ena gör dig ledsen och stundtals uppgiven,den andra berättar en galen historia om en tid för länge, länge sen!

Håll tillgodo! Malin

Bokslukartid…

Normalt sett så lyssnar jag mest på böcker. Oftast när jag kör bil eller promenerar. Men vad gäller att läsa så blir det mest nyheter och stora mängder inläsning av diverse handlingar. Så när jag tar semester, helst utan bra wi-fi då är det den stora bokslukartiden. På den hör resan har nog Fredrik och jag med oss runt femton böcker av helt olika karaktär. I ett tidigare blogginlägg skrev jag om Christian Unges bok ”Har jag en dålig dag…” som jag läste klart för någon vecka sedan.

Nu har jag kunnat njuta av ytterligare tre, helt olika, böcker till.

Den första heter ”Mannen som lekte med dockor” av Magnus Jonsson. Riktigt spännande deckare som utspelar sig på Södermalm i nutid. Ett bisarrt mord leder till att Stockholmspolisen måste ta hjälp av en doktorand på KTH som dessutom är fler detta AFA-aktivist. Intressant och kul persongalleri och otroligt spännande intrig. Om du saknar Sahlander-böckerna så har du här en ny, yngre och faktiskt lite modernare variant. Fler böcker i serien kommer.

Nästa bok är faktiskt också skriven av Christian Unge – ”Turkanarapporten”. Den handlar om en läkare som liksom författaren själv arbetat inom Läkare utan gränser. Men denna bok är en deckare som utspelar sig i Kenya.En antropolog som forskar i en bys försvinnande korsar hans väg och efter att hon tillfångatagits så börjar jakten på sanningen. Vad har hänt med byns invånare? Och varför är CIA så intresserade. Boken har en bra intrig, flera färgstarka personer och en inte alltför smickrande bild av den kenyanska huvudstaden Nairobi. En väl läsvärd bok om du gillar internationella thrillers och är intresserad av att läsa om ett land med stora skillnader på fattig och rik. Inte minst Unges skildringar av livet i kåkstaden Kibera, där mer än en miljoner människor lever i stor misär.

Sista boken för denna gång är skriven av vår före detta partiledare Anna Kinberg Batra, den heter ”Inifrån”. Jag är medveten om att jag är något som skulle kunna kallas ”politisk nörd”, men jag tycker boken var riktigt bra. Särskilt som jag själv har uppdrag som ofta kräver snabba beslut, mod och magkänsla. I början konstaterar hon att det är svårare att veta vad som är rätt mitt i en process än efter. Något som många proffs- och hobbytyckare drar stor nytta av. Visst är det lätt att recensera någon när man vet hur det gick och på lagom håll kan summera alla bra och dåliga beslut. Väldigt mycket finns att lära i den här boken, dels för mig personligen men också för alla som arbetar i en organisation där det då och då kan knaka lite i fogarna. Hur jobbar man med att förbättra en parti-/företagskultur när de negativa rösterna dominerar? Hur klarar man själv av att leda en sån organisation? Och hur överlever man?

Jag tycker Anna Kinberg Batra lyckas balansera bra i boken, den kunde ha blivit ett bittert testamente, istället tycker jag att det finns både värme och humor i den – och den personliga sidan av henne. Självklart kan det finnas en eller annan person som känner sig uthängd på ett negativt vis men många andra får beröm och klappar på axeln. Om du är intresserad av ledarskap och/eller politiska skeenden ska du definitivt ägna den här boken några timmar, och dessutom en stunds reflektion.

Nu är det några bokläsardagar kvar, förhoppningsvis kommer något mer boktips!

”Mod” blir mitt ledord 2019

Årets första vecka är snart över och jag och Fredrik har pratat lite om det här med nyårslöften och goda föresatser inför 2019. Att försöka äta nyttigare och röra oss mer är inget löfte utan ett måste, det ökar möjligheterna till ett långt friskt liv och man blir ju dessutom piggare och gladare.

Ett nyårslöfte ska ju vara något som leder till en positiv och personlig förändring, men som gärna också bidrar till en lite bättre värld. Därför blev årets nyårslöfte ett ledord. Ett ord att leva efter. Ett ord som utmanar mig och driver mig framåt. Mitt ledord blev ”mod”.

I den tid vi lever i är det lätt att bli strykrädd och lite konturlös. Vi som är förtroende har blivit rädda för att säga fel, bli kritiserade, misstolkade och uthängda. Det är nästan som att vi tyngs av en osynlig censur. Det är ett hot mot demokratin anser jag och faran är att en liten klick som inte bryr sig skriker högt och blir de enda som hörs. I år ska jag bli modigare och sluta censurera mig själv. Vill motståndare misstolka, vantolka eller hänga på mig åsikter jag inte har så får det bli så. En modig människa ska klara det. Eller hur?

Jag ska också bli modigare på det personliga planet. Rubba mina cirklar, utmana mig. Den första riktigt stora och tunga utmaningen är redan gjord:

För många år sedan var jag på Bali och bodde på ett litet hotell mitt i ett risfält i Ubud. Vi hade en jättefin terass ut mot risfälten där man kunde sitta och läsa och ta en kall öl i solnedgången. På sidorna av terassen växte palmer och buskar som rasslade skönt i brisen. När jag satt där i lugn och ro märkte jag att ett palmblad började röra på sig och plötsligt såg jag ett grönt ormhuvud stirra på mig från busken – en meter bort! Ni som känner mig vet att jag har en panisk skräck för ormar och studsade upp och in huset och låste in mig! Senare kom trädgårdsmästaren och kastade ut ormen i risfältet, vilket inte kändes ett dugg bättre.

Jag hann se att ormen var illgrön med svarta ränder, lång och smal. Personalen bedyrade att det var en ofarlig ”viper”. Hmm…

Hur som helst har denna händelse spökat i mitt huvud sen dess och jag har t o m dragit mig för att åka tillbaka till Bali. Men nu har vi äntligen kommit hit. För några dagar sedan åkte vi upp till Ubud och bodde på ett litet mysigt hotell i risfälten, med terass mot risfälten och med buskar och palmer bredvid. Jag hade bävat för detta sen vi bokade för några veckor sedan, hur skulle det gå?

Men – med mitt nya ledord i bakhuvudet trotsade jag alla gröna, slingrande hjärnspöken och spenderade eftermiddagarna på vår fina terass, med en kall drink och ett parti Chicago med Fredrik. Ormfria, ljuvliga eftermiddagar som övergick i svarta tropiska kvällar då eldflugorna (som för övrigt är skalbaggar) dansade för oss ute på risfältet. Tack vare mitt nyförvärvade mod fick jag oförglömliga stunder i Ubud och kan nu rensa bort det gamla minnet från en resa för länge sen.

En bra början på år 2019!

Nu har jag läst årets bästa bok!

Har landat på andra sidan jordklotet för några timmar sedan. Den så efterlängtade semestern ska ägnas åt att verkligen umgås med Fredrik, vila och att läsa ikapp alla böcker som jag lystet sneglat på på sängbordet under året. Det blir tyvärr mest inläsning av handlingar under arbetsveckorna så nu blir det bokfrossa! På flygresorna hit läste jag en otroligt fascinerande bok som också utmanar dina etiska ställningstaganden. Den heter ”Har jag dålig dag kanske någon dör” och är skriven av läkaren Christian Unge. Boken beskriver dels hans jobb, som ny läkare, i bland annat Burundi som volontär för Läkare utan gränser. Och dels hur etiskt komplicerad vardagen är för en läkare i Sverige på en akutmottagning eller vårdcentral.

Unge bjuder på en resa från krigshärdar där de som möjligen har en chans att överleva på sikt prioriteras, till det svenska systemet där vi kan rädda många fler. Men till priset av – vad?

Bokens titel härrör sig från läkarnas vardag, pressen att alltid fatta rätt, livsavgörande beslut. Men hur gör vi när det går fel?

Om du är det minsta intresserad av sjukvård, etik, moral och en rak berättelse om vårt moderna sjukvårdssverige bör du läsa denna bok.

Och avslutningsvis: stort tack till Christian Unge som vågar berätta om misstagen. För hur skulle annars världen – och vården – bli bättre

.

Ett fartfyllt år!

Det är några dagar kvar av 2018 och jag ska snart ta en välbehövlig semester. Men jag tänkte hinna skriva några rader om året som gick.

Det som har präglat mitt 2018 är självklart valrörelsen och alla efterspel till den. För oss politiker startar valrörelsen många månader innan valdagen, den är som ett maratonlopp. Många förberedelser, och många funderingar på om man gjorde rätt val. Mitt absolut största intryck är hur många eldsjälar som finns inom politiken och dessutom vilket fantastiskt län vi bor i. Jag är så tacksam för att mitt uppdrag ger mig möjligheter att se hela Kalmar län.

I efterspelet till valet blev det lite annorlunda utfall än vad vi väntat oss. I landstiget bytte centern och liberalerna konstellation och sitter nu i majoriteten med socialdemokraterna. Vi Moderater och Kristdemokraterna bildade en ny allians, M&KD-alliansen och jag fick chansen att kliva fram och bli vice ordförande i regionstyrelsen, dock i opposition. Nu har vi fyra år på oss att fortsätta föra fram den politik som vi påbörjade i gamla Alliansen. Det behövs och vi kommer jobba hårt för att ge länet bättre förutsättningar.

På det personliga planet har jag ännu en gång lyckats ta mig runt ett Göteborgsvarv och är åter anmäld till nästa år. Jag har insett att jag behöver en sådan utmaning för att tvinga mig ut på träning och bryta mitt stillasittande jobb. Trots valrörelse så har vi ändå lyckats få bra tid med familjen. Vi har njutit av soliga dagar på Gränsö, på Öland, på Benterud och i fjällen. Dessutom startade vi året med två härliga veckor tillsammans i Dominikanska republiken. Familjen är så viktig, det är så roligt att göra allt detta tillsammans.

Nu väntar två lediga veckor innan nästa år kör igång. Vi har laddat upp med massor av böcker och kortspel. Sen blir det full fart igen!

Tack för i år och gott nytt 2018!

Ända in i det berömda kaklet!

Lördag morgon. Jag vaknar vid femtiden av åska och regn utanför. Sen går det inte att somna om. Jag ligger och tänker på de senaste veckorna och på framtiden.

Nu är det bara ett och ett halvt dygn kvar till vi får se resultatet av de senaste månadernas jobb. Vi har försakat vänner och familj. Alla kvällar och helger har ägnats åt valarbete, dörrknackning och möten med väljare. Jag hade velat vara på fler ställen, träffat fler människor. Men jag har gjort mitt bästa.

Men jag har ju haft så roligt! Inte minst på den tågturné som vi i Alliansen gjorde nu i veckan, mycket skratt och riktigt bra stämning. Det bådar gott inför mandatperiodens jobb. Och så roligt att träffa alla hårt kampanjande Moderater i våra kommuner, vilka duktiga människor som finns i hela länet! Trots att dagarna varit långa, har jag somnat med en varm känsla i kroppen efter alla möten med så engagerade partivänner.

Men valrörelsen har ju tyvärr varit väldigt smutsig. Inte minst från socialdemokraterna. Den största delen av deras valbudskap har bara handlat om att smutskasta oss Moderater. Den senaste tiden har de till och med gjort valmaterial av rena lögner. Otroligt lågt av ett parti som sitter i regeringen. Jag hoppas att väljarna inte belönar detta rent oärliga beteende.

Nu ska jag strax ut i kampanjtältet igen. Jag kokar just nu kaffe i mängder. Vi ska bjuda på kaffe och andra bullar på torget idag. Nu behövs det andra bullar. Eller hur?

Nu behöver vi slåss för att alla verksamheter på Västerviks sjukhus får vara kvar. För att sjuksköterskorna på Länssjukhuset ska få bättre arbetsvillkor (och all annan personal i hela länet förstås), för att Överumsborna ska få tillbaka sin vårdcentral, för fungerande och säkra vägar i länet och för att få bort vårdköerna som fördubblats de senaste fyra åren!

Nu gäller det! Din röst är viktig!

Trevlig helg!

Malin