Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

Kalla fakta pekar på något viktigt!

För den som såg TV4:s Kalla fakta igår så blev nog nattsömnen aningen orolig. Programmet handlade om en man som kastat ner sin lilla dotter i betongen vid en kraftverksdamm. Dottern överlevde mirakulöst, mannen sitter nu av ett långt fängelsestraff. En otäck historia. Men än mer otäckt blev det när reportern började gräva i varför hela situationen uppstått.

Mannen hade fått ryggvärk, bland annat efter en gastric bypass-operation, och då förskrivits starka smärtstillande tabletter. Under åren fick han ett otal olika preparat, både med morfin och sömntabletter, och utvecklade sedan ett kraftigt beroende. I den delen av Sverige som han bor i fanns inte många anställda läkare på vårdcentralen. Mannen träffade olika läkare varje gång som skrev ut nya piller. Till slut blev han suicidal och mådde mycket dåligt psykiskt. Sedan ledde allt till den tragiska händelsen vid kraftverket.

I Kalmar län förskrivs näst mest beroendeframkallande läkemedel i landet. Det är ingen hedrande silvermedalj.

Måttet som används kallas DDD, definierad dygnsdos, och anger hur mycket varje patient får förskrivet. Det visar att vi har ett stort jobb att göra här. Vi måste kartlägga hur det ser ut i länet och var vi måste göra insatser. Vi måste jobba med att utbilda inom området. Och – vi måste ta hand om de som fastnar i ett läkemedelsberoende.

Utskrivningen av beroendeframkallande läkemedel ökar i hela Sverige, vilket leder till undvikbara dödsfall. Förra året dog cirka 150 personer av överdosering av dessa läkemedel i Sverige. Ändå fortsätter sjukvården skriva ut dem i allt ökande takt.

I våras lämnade vi in en interpellation om detta till landstingsfullmäktige. Majoriteten lovade att se över det. Ännu har vi inte fått se några konkreta handlingsplaner – likt det arbete vi gör med STRAMA för att minska förskrivningen av antibiotika.

Gårdagens program visar hur stora tragedier dessa förskrivningar kan orsaka. Jag hoppas att arbetet kan komma igång redan i år med att minska förskrivningarna.

Annonser


Lämna en kommentar

Det är nyttigt att få höra den bistra sanningen


Förra veckan hade vi landstingsfullmäktige. I samband med detta hade vi en utbildningseftermiddag om våld i nära relationer, hedersvåld, barnäktenskap och könsstympning. Flera oerhört duktiga föreläsare var på plats och berättade om deras arbete för att värna barns, kvinnors och även mäns rättigheter.  
Robert Eriksson från Västerviks kommun lärde oss hur han arbetar med att hjälpa de som utsatts för våld i en nära relation, oftast kvinnor. Men han hjälper även de barn som drabbas, även om våldsverkaren inte ger sig på dem fysiskt så får de svåra fysiska och psykiska skador. Vi måste bli mycket bättre på att ta hand om dem. Och vi måste skydda kvinnorna och hjälpa dem när de vill komma bort ifrån mannen som slår.

Sara Mohammad från GAPF (glöm aldrig Pela och Fadime), berättade om sina upplevelser under uppväxten i Kurdistan. Om den vidriga könsstympningen som hennes mor ordnat när hon var sex år, om hotet att gifta sig med en man som hon inte kände – med en k-pist riktad mot huvudet. Om flykten till Sverige och om hur hon nu hjälper andra i samma situation. Hon var kristallklar: Inget rättfärdigar oskuldskontroller, skilda badtider och burkinis för barn. Att ett barn eller en kvinna är satt under hot av sin familj spelar ingen roll. Det är i Sverige förbjudet att hota andra människor med våld. Om vi i övriga samhället då hittar genvägar så att våldsverkarna kan fortsätta hota sina barn och kvinnor så kommer bara detta förtryck att fortsätta. Alla barn har rätt att vara barn. Oavsett vilket efternamn de har.

Vi fick också lyssna till Juno Blom som är nationell samordnare mot hedersförtryck. Även hon var oerhört tydlig. Våra svenska lagar tillåter inget hedersförtryck. Ingen har rätt att gifta bort sitt barn. Och nej, det är inte samma sak som när tonåringar flyttar ihop… Juno berättade dessutom att i Sverige beräknar man att ca 38 000 kvinnor är könsstympade, runt 7 000 är mellan 4 och 18 år.
För att förstå hur förskräckligt detta övergrepp är har jag saxat en beskrivning nedan. 

”Vad är könsstympning?

Beteckningen ”kvinnlig könsstympning” rymmer flera olika former av ingrepp. I vissa fall skärs delar av blygdläpparna eller klitoris bort. En annan variant är att klitoris prickas med ett vasst eller spetsigt föremål. Den grövsta formen av könsstympning är så kallad infibulation, vilket innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna avlägsnas. Huden sys sedan ihop och kvar lämnas endast en millimeterstor öppning, där urin och menstruationsblod ska passera.

Könsstympning utförs oftast på flickor mellan fyra och 14 år, men även spädbarn stympas. Ibland utförs det på kvinnor som precis ska gifta sig, på kvinnor som är gravida med sitt första barn eller som precis har fött sitt första barn. Ingreppet görs oftast utan bedövning av barnmorskor eller barberare, som använder saxar, rakblad eller krossat glas.”

Källa unicef.se


Jag är glad att hela landstingsfullmäktige fick ta del av denna eftermiddag och alla de nya och oerhört otäcka kunskaper som vi fick ta del av. Det var med en klump i magen man gick och lade sig på kvällen. Men så tänkte jag: Vi är ändå många som vet vad som händer. Då är vi också många som kan vara med och förändra detta!


Misstänker du att någon i din närhet är utsatt? Gå in på http://www.hedersfortryck.se så finns det hjälp att få.


Lämna en kommentar

Nu är det nog! 

En ljuvlig sommardag går mot sitt slut. Vi har varit på Lysingsbadet med familjen och sen badat på Gränsö. Nu väntar vi på grillen, barnen pysslar och lugnet börjar infinna sig. Jag är så tacksam för att jag har en fantastisk familj. En make som också är min närmaste vän, glada barn som är hungriga på livet och föräldrar som alltid ställer upp. Jag är oerhört tacksam för allt detta. Samtidigt nås jag av beskedet om ytterligare ett kvinnomord. Denna gång i Göteborg. En mor och tre barn har knivskurits och bränts inne i en lägenhet. Under den gångna veckan har flera kvinnor kallblodigt attackerats av närstående i Örebro och här i Västervik. Detta trots att myndigheter känt till att de levt under hot och med grovt våld i sin närhet. De har förlitat sig på att polis, åklagare och rättsväsende skulle skydda dem. Istället är idag en syskonskara i Västervik idag moderlösa. Det är rent ut sagt för jäkligt. 

En av de stora anledningarna till att jag en gång i tiden blev Moderat var just denna frustration. Att svenska byråkratin konsekvent sätter brottslingarnas intresse före de stackars brottsoffren. I de brottsfall som kallas ”våld i nära relationer” måste detta ändras. Tänk dig själv att gå hem från jobbet varje dag och veta att du kommer åka på stryk. Dina barn går hem med en ångestklump i magen, ska de eller du bli blåslagna i kväll? Och när Du då efter flera års terror äntligen söker hjälp, då får du hjälp en kort tid sen är våldsverkaren ute igen och allt börjar om. 

Att läka tar tid. Att börja ett nytt liv med små barn tar tid. Att skaffa ny lägenhet, möbler, nytt jobb och i värsta fall – ny identitet tar enormt mycket tid och energi. Alla som någon gång pratat med de som jobbar på kvinnojourerna vet det. Våldsverkarna får behålla hemmet, de kan behålla jobbet, nätverk och bekantskapskrets. Några månader i fängelse, sen är de på bana igen. Våldsoffret får fly, börja om, satsa allt på ett nytt liv. Är detta verkligen rättvisa? Har vi ett rättssystem som skyddar de som är mest utsatta och svaga? Svaret är tyvärr nej. 

Det är dags att först och främst se över straffskalorna för de som utövar våld mot sina närstående. Det är en extrem terror att utöva våld och hot i ditt hem, år ut och in. Straffet för detta bör sättas i paritet med hur lång tid brottsoffret behöver för att börja om. T ex ett extra ”skyddsår” för varje utdömt år på straffskalan. Dessutom måste det vara förövaren som ska flytta på sig, inte den utsatta. Gör man fel ska det kosta. 

Nu hoppas jag innerligen att vi inte ska behöva se fler nyhetssändningar om dessa helt onödiga våldsbrott. Kvinnor och män ska inte mördas i sina hem i Sverige år 2017. Det svenska samhället ska vara bättre än så. 


Lämna en kommentar

Legalisering av narkotika…

Hur har marijuanalegaliseringen i Colorado påverkat skolan? Staffan Hübinette berättade på ett seminarie arrangerat av RNS om sin resa dit och besök i bland annat  skolor där. 22 procent av ungdomarna får tillgång till knarket via sina föräldrar. Hemma.  Vad händer då när det börjar trassla till sig? Vilken hjälp får de hemma? Skolornas uppföljning av eleverna har börjat falera. Fler och fler får problem i skolan och livet i stort. 

Nu har skolorna anställt terapeuter genom privata insamlingar och sponsring, samt de skattepengar som kommer in via knarkförsäljningen. Dessa terapeuter har sen gruppterapi för de elever som fått narkotikaproblem. Cirkeln är sluten. 

Man tar sig för pannan och önskar innerligen att detta system inte kommer hit!


Lämna en kommentar

En lugn och trygg helg? 

För några veckor sedan blev jag citerad i Västervikstidningen för att jag skrivit på min Facebook att jag var rädd för att gå ut när det är mörkt. Även om Västervik är en liten stad så förekommer det brottslighet. Butiken mitt emot mitt hus har t ex flera gånger haft inbrott, alltså smyger kriminella personer kring på vår gata på kvällar och nätter. Igår hade en kiosk inbrott i centrala Västervik. Hur känner de som bor nära kiosken, och hur känner den stackars ägaren? I helgen vandaliserades en industriverksamhet i Västervik. Hur känner ägaren och de anställda när de kommer till jobbet på måndagen? Visst känns inte det särskilt tryggt. 

Denna vecka har hittills fem personer mördats i Stockholm, en liten kille knivmördats i Blekinge, en blev gruppvåldtagen i ett trapphus i Uppsala. Och då har inte helgen börjat. 

I dagens Västervikstidning kan vi läsa på ledarplats om svenskarnas syn på trygghet, en undersökning som Sveriges radio gjort. Vi känner oss mer otrygga idag. Redan i år har 13 mord begåtts i storstäderna. Kommer fenomenet flytta hit, nu när hämndaktioner och svar på så kallade kränkningar eskalerar snabbt? Om polisen måste förstärkas i storstadsområdena hur många kommer vi få hit? Sexualbrotten ökar, vilket gör att fler kvinnor känner otrygghet. Vad gör den feministiska regeringen åt det? 

Nej, nu får vi i inte kapitulera. Vi ska ha nolltolerans mot våldsbrott, mot sexbrott, hedersbrott, men också mot villainbrott. Utrusta poliser med kamera (börjar testas nu i delar av Stockholm), kameraövervaka utsatta områden, öka den polisiära närvaron och resurser till rättsväsendet. Se till att vi tidigt kan bryta brottsliga beteenden. De flesta börjar ju i unga år. Det måste gå att bryta mönstret tidigt. 

Nu får vi hoppas att helgen blir lugn, att inte fler unga får sätta livet till. Ett människoliv är alltför mycket värt. Det gör det värt att fortsätta skriva om det som händer, hur vi känner. Och det gör det värt att fortsätta jobba för reformer för ett tryggare samhälle! 

Trevlig (och lugn och trygg) helg!


Lämna en kommentar

För mig är det så självklart….


8 mars, internationella kvinnodagen. I tidningar och på sociala medier läser jag inlägg och ställningstaganden från politikerkollegor och olika organisationer om rättvisa löner, trygghet för kvinnor, tuffare tag mot hedersvåld och barnäktenskap, och om kvinnliga förebilder. Jag tycker de flesta har rätt. Lika lön för samma utförda arbete är en självklarhet, hedersvåld är ju en medeltida kvarleva som inte alls hör hemma i vårt samhälle, barnäktenskap likaså. Men numera tycker jag att vi pratar om de frågorna även dagar som inte är den 8 mars, det är bra så ska det vara. 
Jag har aldrig kallat mig feminist. För mig personligen har det behovet inte funnits. Jag är uppvuxen i en familj med starka kvinnor, kvinnor som starkt har präglat mig och gjort mig till den jag är idag. Under min barndom var både farmor och mormor ensamstående och var vana att klara sig själva. De var väldigt olika som personer, men starka på sina sätt. Det viktiga är att de tidigt lärde mig att göra mig hörd. Farmor var väldigt intresserad och engagerad av politik, dock socialdemokrat, men det är jag tacksam för. Det var där jag lärde mig att argumentera för vad jag tyckte var rätt. Vi hade många långa och tidvis hetsiga diskussioner vid hennes köksbord, det är jag tacksam för. Och vi skiljdes alltid som vänner. 
Men min stora förebild är ändå min mamma. När jag var liten lyckades hon plugga till sjuksköterska, pappa och hon renoverade ett snudd på rivningsfärdigt hus själva (kanske med lite hjälp från hantverkare), hon har lyckats kombinera familjeliv, ett bra jobb och massor av fritidsintressen och vänner. Då tror jag också att vi barn naturligt ärvde en drivkraft. Tack mamma för det, och för all hjälp och allt stöd vi barn och barnbarn får varje dag! 
Genom livet har jag naturligtvis många fler kvinnor att tacka för mycket. Att jag idag har det uppdrag jag har är också en kvinnohistoria. På senhösten år 2005 anordnade Moderatkvinnorna en talarkväll om moderata kvinnliga pionjärer. Ann-Cathrine Haglund, som skrivit en bok om de första kvinnorna som tog plats i vårt parti, var på plats och berättade om dem. 
Om det var berättelsen om pionjärerna eller det trevliga sällskapet vet jag inte, men efter det beslutade jag mig för att bli aktiv inom Moderaterna, medlem hade jag varit flera år innan, och redan året efter kandiderade jag till kommunfullmäktige. Så här elva år senare kan jag tacksamt blicka tillbaka på de roligaste åren i mitt liv, och förhoppningsvis många roliga år till. Och genom partiets aktiviteter har jag hittat många nya vänner, tänk vad ett enda möte om kvinnohistoria kan göra skillnad! 
Så idag tar jag tillfället i akt och tackar alla ni starka kvinnor som jag har fått inspireras av, och så tänker jag lite extra på mormor och farmor. Jag saknar er! 


1 kommentar

Detta är rent ut sagt förj…..

Sommaren är här, själv har jag haft en bra dag, träffat familjen och hängt med fina brorsdottern till golfbanan. Hon börjar bli duktig, vi andra svettades vid driving rangen och förbannade vår usla kondition. Visst är det härligt, sommar, sommarlov. Barnen i vår familj har kaniner som vi hyr för sommaren, de badar, vi åker och rider, bakar gofika osv osv. Precis så där som sommaren ska vara. 

När vi kom hem ikväll åt vi en god kycklingsallad, sen såg vi på TV4s nyhetssändning. Där tog den glada sommarkänslan slut. I ett reportage av Samir Abu Eid, kunde vi träffa 13-åriga Mona från Syrien som idag bor i ett flyktingläger i Libanon. Hon blev bortgift till en mycket äldre man för att hennes föräldrar trodde att det skulle ge henne trygghet efter flykten. Istället utsattes hon för tortyr och misshandel, flydda och bor idag åter hos sina föräldrar. Med ärr för livet, både utanpå och innanpå. En fruktansvärt hemsk historia. Och tyvärr inget undantag. Idag är mer än en tredjedel av äktenskapen i flyktinglägren barnäktenskap. EN TREDJEDEL!!! Barn som bara är obetydligt äldre än min lilla brorsdotter som går på mellanstadiet blir bortgifta och våldtagna av mycket mycket äldre män. Efter middagen började vi prata om nyheterna, varför är det så tyst? Tusentals och åter tusentals barn utsätts för detta just nu. Var är våra stora världsledare? Var är nolltoleransen? Och hur många barn i Sverige är drabbade? Inte bara av att bli bortgifta och lemlästade i underlivet av en äldre man, men också lemlästade genom omskärelse på ytterst vaga religiösa grunder? 

För några månader sedan hade jag förmånen att få lyssna på Sara Mohammed på Gamleby folkhögskola i detta ämne. Hon antyder att hennes informationsspridning är känslig, men hon kämpar på. Hon har själv utsatts för allt detta, flytt och klarat sig till ett nytt liv i Sverige. Jag rekommenderar er att lyssna på hennes sommarprogram den 22 juli.

Nu ska jag ägna kvällen åt att hitta organisationer som aktivt arbetar mot detta, dags att försöka dra mitt strå till stacken!