Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

Nu är det nog! 

En ljuvlig sommardag går mot sitt slut. Vi har varit på Lysingsbadet med familjen och sen badat på Gränsö. Nu väntar vi på grillen, barnen pysslar och lugnet börjar infinna sig. Jag är så tacksam för att jag har en fantastisk familj. En make som också är min närmaste vän, glada barn som är hungriga på livet och föräldrar som alltid ställer upp. Jag är oerhört tacksam för allt detta. Samtidigt nås jag av beskedet om ytterligare ett kvinnomord. Denna gång i Göteborg. En mor och tre barn har knivskurits och bränts inne i en lägenhet. Under den gångna veckan har flera kvinnor kallblodigt attackerats av närstående i Örebro och här i Västervik. Detta trots att myndigheter känt till att de levt under hot och med grovt våld i sin närhet. De har förlitat sig på att polis, åklagare och rättsväsende skulle skydda dem. Istället är idag en syskonskara i Västervik idag moderlösa. Det är rent ut sagt för jäkligt. 

En av de stora anledningarna till att jag en gång i tiden blev Moderat var just denna frustration. Att svenska byråkratin konsekvent sätter brottslingarnas intresse före de stackars brottsoffren. I de brottsfall som kallas ”våld i nära relationer” måste detta ändras. Tänk dig själv att gå hem från jobbet varje dag och veta att du kommer åka på stryk. Dina barn går hem med en ångestklump i magen, ska de eller du bli blåslagna i kväll? Och när Du då efter flera års terror äntligen söker hjälp, då får du hjälp en kort tid sen är våldsverkaren ute igen och allt börjar om. 

Att läka tar tid. Att börja ett nytt liv med små barn tar tid. Att skaffa ny lägenhet, möbler, nytt jobb och i värsta fall – ny identitet tar enormt mycket tid och energi. Alla som någon gång pratat med de som jobbar på kvinnojourerna vet det. Våldsverkarna får behålla hemmet, de kan behålla jobbet, nätverk och bekantskapskrets. Några månader i fängelse, sen är de på bana igen. Våldsoffret får fly, börja om, satsa allt på ett nytt liv. Är detta verkligen rättvisa? Har vi ett rättssystem som skyddar de som är mest utsatta och svaga? Svaret är tyvärr nej. 

Det är dags att först och främst se över straffskalorna för de som utövar våld mot sina närstående. Det är en extrem terror att utöva våld och hot i ditt hem, år ut och in. Straffet för detta bör sättas i paritet med hur lång tid brottsoffret behöver för att börja om. T ex ett extra ”skyddsår” för varje utdömt år på straffskalan. Dessutom måste det vara förövaren som ska flytta på sig, inte den utsatta. Gör man fel ska det kosta. 

Nu hoppas jag innerligen att vi inte ska behöva se fler nyhetssändningar om dessa helt onödiga våldsbrott. Kvinnor och män ska inte mördas i sina hem i Sverige år 2017. Det svenska samhället ska vara bättre än så. 


Lämna en kommentar

Legalisering av narkotika…

Hur har marijuanalegaliseringen i Colorado påverkat skolan? Staffan Hübinette berättade på ett seminarie arrangerat av RNS om sin resa dit och besök i bland annat  skolor där. 22 procent av ungdomarna får tillgång till knarket via sina föräldrar. Hemma.  Vad händer då när det börjar trassla till sig? Vilken hjälp får de hemma? Skolornas uppföljning av eleverna har börjat falera. Fler och fler får problem i skolan och livet i stort. 

Nu har skolorna anställt terapeuter genom privata insamlingar och sponsring, samt de skattepengar som kommer in via knarkförsäljningen. Dessa terapeuter har sen gruppterapi för de elever som fått narkotikaproblem. Cirkeln är sluten. 

Man tar sig för pannan och önskar innerligen att detta system inte kommer hit!


Lämna en kommentar

En lugn och trygg helg? 

För några veckor sedan blev jag citerad i Västervikstidningen för att jag skrivit på min Facebook att jag var rädd för att gå ut när det är mörkt. Även om Västervik är en liten stad så förekommer det brottslighet. Butiken mitt emot mitt hus har t ex flera gånger haft inbrott, alltså smyger kriminella personer kring på vår gata på kvällar och nätter. Igår hade en kiosk inbrott i centrala Västervik. Hur känner de som bor nära kiosken, och hur känner den stackars ägaren? I helgen vandaliserades en industriverksamhet i Västervik. Hur känner ägaren och de anställda när de kommer till jobbet på måndagen? Visst känns inte det särskilt tryggt. 

Denna vecka har hittills fem personer mördats i Stockholm, en liten kille knivmördats i Blekinge, en blev gruppvåldtagen i ett trapphus i Uppsala. Och då har inte helgen börjat. 

I dagens Västervikstidning kan vi läsa på ledarplats om svenskarnas syn på trygghet, en undersökning som Sveriges radio gjort. Vi känner oss mer otrygga idag. Redan i år har 13 mord begåtts i storstäderna. Kommer fenomenet flytta hit, nu när hämndaktioner och svar på så kallade kränkningar eskalerar snabbt? Om polisen måste förstärkas i storstadsområdena hur många kommer vi få hit? Sexualbrotten ökar, vilket gör att fler kvinnor känner otrygghet. Vad gör den feministiska regeringen åt det? 

Nej, nu får vi i inte kapitulera. Vi ska ha nolltolerans mot våldsbrott, mot sexbrott, hedersbrott, men också mot villainbrott. Utrusta poliser med kamera (börjar testas nu i delar av Stockholm), kameraövervaka utsatta områden, öka den polisiära närvaron och resurser till rättsväsendet. Se till att vi tidigt kan bryta brottsliga beteenden. De flesta börjar ju i unga år. Det måste gå att bryta mönstret tidigt. 

Nu får vi hoppas att helgen blir lugn, att inte fler unga får sätta livet till. Ett människoliv är alltför mycket värt. Det gör det värt att fortsätta skriva om det som händer, hur vi känner. Och det gör det värt att fortsätta jobba för reformer för ett tryggare samhälle! 

Trevlig (och lugn och trygg) helg!


Lämna en kommentar

För mig är det så självklart….


8 mars, internationella kvinnodagen. I tidningar och på sociala medier läser jag inlägg och ställningstaganden från politikerkollegor och olika organisationer om rättvisa löner, trygghet för kvinnor, tuffare tag mot hedersvåld och barnäktenskap, och om kvinnliga förebilder. Jag tycker de flesta har rätt. Lika lön för samma utförda arbete är en självklarhet, hedersvåld är ju en medeltida kvarleva som inte alls hör hemma i vårt samhälle, barnäktenskap likaså. Men numera tycker jag att vi pratar om de frågorna även dagar som inte är den 8 mars, det är bra så ska det vara. 
Jag har aldrig kallat mig feminist. För mig personligen har det behovet inte funnits. Jag är uppvuxen i en familj med starka kvinnor, kvinnor som starkt har präglat mig och gjort mig till den jag är idag. Under min barndom var både farmor och mormor ensamstående och var vana att klara sig själva. De var väldigt olika som personer, men starka på sina sätt. Det viktiga är att de tidigt lärde mig att göra mig hörd. Farmor var väldigt intresserad och engagerad av politik, dock socialdemokrat, men det är jag tacksam för. Det var där jag lärde mig att argumentera för vad jag tyckte var rätt. Vi hade många långa och tidvis hetsiga diskussioner vid hennes köksbord, det är jag tacksam för. Och vi skiljdes alltid som vänner. 
Men min stora förebild är ändå min mamma. När jag var liten lyckades hon plugga till sjuksköterska, pappa och hon renoverade ett snudd på rivningsfärdigt hus själva (kanske med lite hjälp från hantverkare), hon har lyckats kombinera familjeliv, ett bra jobb och massor av fritidsintressen och vänner. Då tror jag också att vi barn naturligt ärvde en drivkraft. Tack mamma för det, och för all hjälp och allt stöd vi barn och barnbarn får varje dag! 
Genom livet har jag naturligtvis många fler kvinnor att tacka för mycket. Att jag idag har det uppdrag jag har är också en kvinnohistoria. På senhösten år 2005 anordnade Moderatkvinnorna en talarkväll om moderata kvinnliga pionjärer. Ann-Cathrine Haglund, som skrivit en bok om de första kvinnorna som tog plats i vårt parti, var på plats och berättade om dem. 
Om det var berättelsen om pionjärerna eller det trevliga sällskapet vet jag inte, men efter det beslutade jag mig för att bli aktiv inom Moderaterna, medlem hade jag varit flera år innan, och redan året efter kandiderade jag till kommunfullmäktige. Så här elva år senare kan jag tacksamt blicka tillbaka på de roligaste åren i mitt liv, och förhoppningsvis många roliga år till. Och genom partiets aktiviteter har jag hittat många nya vänner, tänk vad ett enda möte om kvinnohistoria kan göra skillnad! 
Så idag tar jag tillfället i akt och tackar alla ni starka kvinnor som jag har fått inspireras av, och så tänker jag lite extra på mormor och farmor. Jag saknar er! 


1 kommentar

Detta är rent ut sagt förj…..

Sommaren är här, själv har jag haft en bra dag, träffat familjen och hängt med fina brorsdottern till golfbanan. Hon börjar bli duktig, vi andra svettades vid driving rangen och förbannade vår usla kondition. Visst är det härligt, sommar, sommarlov. Barnen i vår familj har kaniner som vi hyr för sommaren, de badar, vi åker och rider, bakar gofika osv osv. Precis så där som sommaren ska vara. 

När vi kom hem ikväll åt vi en god kycklingsallad, sen såg vi på TV4s nyhetssändning. Där tog den glada sommarkänslan slut. I ett reportage av Samir Abu Eid, kunde vi träffa 13-åriga Mona från Syrien som idag bor i ett flyktingläger i Libanon. Hon blev bortgift till en mycket äldre man för att hennes föräldrar trodde att det skulle ge henne trygghet efter flykten. Istället utsattes hon för tortyr och misshandel, flydda och bor idag åter hos sina föräldrar. Med ärr för livet, både utanpå och innanpå. En fruktansvärt hemsk historia. Och tyvärr inget undantag. Idag är mer än en tredjedel av äktenskapen i flyktinglägren barnäktenskap. EN TREDJEDEL!!! Barn som bara är obetydligt äldre än min lilla brorsdotter som går på mellanstadiet blir bortgifta och våldtagna av mycket mycket äldre män. Efter middagen började vi prata om nyheterna, varför är det så tyst? Tusentals och åter tusentals barn utsätts för detta just nu. Var är våra stora världsledare? Var är nolltoleransen? Och hur många barn i Sverige är drabbade? Inte bara av att bli bortgifta och lemlästade i underlivet av en äldre man, men också lemlästade genom omskärelse på ytterst vaga religiösa grunder? 

För några månader sedan hade jag förmånen att få lyssna på Sara Mohammed på Gamleby folkhögskola i detta ämne. Hon antyder att hennes informationsspridning är känslig, men hon kämpar på. Hon har själv utsatts för allt detta, flytt och klarat sig till ett nytt liv i Sverige. Jag rekommenderar er att lyssna på hennes sommarprogram den 22 juli.

Nu ska jag ägna kvällen åt att hitta organisationer som aktivt arbetar mot detta, dags att försöka dra mitt strå till stacken! 


Lämna en kommentar

Måndag måndag

13438883_1232886863412137_487158595932612011_nHar precis kommit hem efter en intensiv dag här på Gotland. Jag har varit på seminarier om Sveriges ojämlika cancervård – eller som patientföreningarna säger: ett postkodslotteri. Det hänger på var du hamnar, eller rent av hos vilken läkare du hamnar, när det gäller kvaliteten på vården. Totalt oacceptabelt, då det faktiskt står i hälso- och sjukvårdslagen att vi ska ha en jämlik vård.

Eftermiddagen ägnades åt seminarier på temat regionförstoring, där vi t ex fick lyssna på Mats Eriksson från Halland – stark motståndare och Johnny Magnusson från Västra Götaland – som är förespråkare för storregioner.

Även jag fick chansen att delta i ett seminarie om hur storregionerna kan påverka hälso- och sjukvården i framtiden. Jättetrevligt upplägg av Västra Götalandsregionen, ett bra samtal – även om vi inte är överens. Ni kan läsa ett bra referat av det här på VästerviksTidningens hemsida.

Vi hann också förbi Annie Lööfs tal på kvällen, men det var så otroligt mycket folk så det var svårt att se. Men vi hörde och hon pratade bland annat om en del av mina hjärtefrågor, könsstympning. Vi måste bli mycket mycket bättre på att hitta tjejer som utsatts för det och som riskerar att utsättas. Detta är våldsbrott mot små barn, och lagen ska följas. Bra där Centerpartiet och Annie.

Nu blir det en god natts sömn och nya tag i morgon!

God natt!


1 kommentar

På väg

Om en liten stund hoppar vi på båten till Gotland och Almedalsveckan. Först och främst ska det bli kul att äntligen få åka båt från Västervik till Visby igen för första gången sen jag var barn. Men jag ser också fram emot en vecka med mycket blandade politikområden och snackisar.

Jag läste en lista över antal seminarier fördelat på olika områden. Där toppar miljö och sen kommer hälso- och sjukvård. Som landstingspolitiker är det med andra ord ett jätteviktigt forum att lära sig nya saker och träffa människor som kan inspirera.

Men jag tror också veckan kommer att handla mycket om effekterna av Brexit och hur Europasamarbetet kommer att se ut i framtiden. Det är en spännande och omvälvande tid vi lever i – därför är just Almedalsveckan så viktig för mig, att så intensivt kunna ta del av så mycket information.

Just nu hoppas jag också på en välbehövlig debatt om den senaste tidens kränkningar och våldsdåd mot våra unga. Jag tänker på alla våldtäkter och tafsattacker på festivaler och andra arrangemang som lockar många unga. Jag hoppas att vi får tillfälle att diskutera hur vi jobbar bättre med lagstiftningen och straffskalor, att vi inte stannar vid att dela ut ett armband som en åtgärd.

Som Moderat är ordet frihet en pelare som min ideologi vilar på. Den friheten är reducerad för många idag. I morse på nyheterna intervjuades en tjej på Bråvallafestivalen. Hon har på sig ”säkerhetsshorts” under kjolen när hon går på konsert. Mina vänner går inte genom stadsparken i Västervik själva när det är mörkt. Själv har jag för första gången skaffat larm hemma. Bara några få exempel på hur vår frihet reducerats de senaste åren. Varför ska en viss del av befolkningen inte kunna få röra sig som de vill? Varför kan en del inte få tillträde till t ex stadsparken efter mörkrets inbrott? Hur många föräldrar ligger sömnlösa för att barnen är på en festival och riskerar att bli utsatta för övergrepp, inte stora musikupplevelser? Som sagt, jag hoppas få se en debatt och diskussion om hur vi faktiskt löser problemen och vi ALLA får rätten att leva i såväl trygghet som frihet!