Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

Lite lite Europa i Västervik…

Imorgon tänkte jag ha lite middag hemma och har under veckan funderat på meny. Och i förrgår kom jag på att jag ju har ett raclette-järn i gömmorna, ej använt på säkert fem år. Vänkretsen tyckte det var en strålande idé till lördagens begivenhet. Efter ett par timmar insåg jag dessvärre att min raclette-plan skulle gå i stöpet.

För sist vi hade en raclette-kväll fick vi beställa osten i fråga från Stockholm och det kändes som att denna gång var vi nog för sent ute. Men – numera har lilla Västervik en ost- & delibutik och till min stora glädje fanns det raclette där.

Det visade sig att jag alldeles för sällan har varit i denna fantastiska lilla butik, här inne finns ostar, skinkor, korvar och mycket mer från hela Europa. Det enda smolket i glädjebägaren var ju att vi inte fick nöjet att även handla vårt vin i denna lilla butik, som faktiskt ägs av en av Sveriges duktigaste vinskribenter. En paradox som vi väl får leva med ännu ett tag…

Annonser


1 kommentar

Inte ett ras – utan mer en lavin?

På en månad har oppositionens försprång framför oss i alliansen minskat med över sju procentenheter! Något som inte har skett på över 15 år. För någon månad sedan sades det att ingen någonsin lyckats jobba ikapp det försprång som den rödgröna röran har före oss, men nu ska väl även skeptikerna börja tvivla!

Något som ännu mer fyller mig med tillförsikt är att Marita Ulvskog säger i en intervju att hon inte är orolig över Socialdemokraternas tapp den senaste månaden, utan skyller på finanskrisen och att vår regering har fått mer uppmärksamhet. Konstigt. För annars brukar ju sossarna skylla hela krisen på oss…

Och ännu gladare blir jag när SvDs Maria Abrahamsson målar upp sossarnas ”worst case”-scenario: Att de efter en valförlust 2010 inser att Mona inte är helt optimal och istället tar in sitt starka kort (som redan står och stretchar i kulisserna) – Per Nuder!

Vissa dagar är det gött att vara Moderat…


Lämna en kommentar

Än är inte friskoledebatten över…

I såväl Växjö som min hemstad Västervik är sossarna på krigsstigen när det gäller friskolor. Bl a är de oroliga över det vikande elevunderlaget framgent och över hur den kommunala verksamheten ska klara sig ekonomiskt när det uppstår en konkurrenssituation. På kvällens kommunfullmäktige ska vi i den borgerliga majoriteten svara på en interpellation i frågan, ställd av Socialdemokraterna.

 

Men är det inte det som är själva målsättningen, just att jobba smartare och effektivare, att hitta bättre lösningar för den enskilda eleven? Att få ut lite mer av varje skattekrona. Inte kan det vara så att vi politiker ska bedriva någon slags fadderverksamhet för olönsamma kommunala verksamheter?  

I just skolfrågan tycker socialdemokraterna att det är viktigt att lyfta fram de ekonomiska aspekterna… Det tycker vi med, men det kan ändå inte få vara ett hinder för den enskilda elevens möjlighet att själv få välja skola. Socialdemokraterna tycker heller inte att skolverksamhet får gå med vinst. Men alla sunda företag, skolverksamhet eller ej, ser ju till att återinvestera merparten av vinsten i verksamheten. En sund företagsledare, styrelse eller ägare vill ju driva sitt företag långsiktigt och då kan man inte plocka ut några större vinster.

 

Många privata beslut ska vara enkla att ta och ska tas hemma vid köksbordet. Och de ska tas av oss själva, tillsammans med våra familjer. Vilken tandläkare vill jag ha? Var ska vi åka på semester? Var vill jag bo?

Och i vilken skola ska mina barn eller jag själv gå?  

 

Men om det är ur kostnadsperspektiv vi ska avgöra om valfrihet ska råda eller ej så ställs många företeelser i vår vardag på sin spets. Självklart skulle vi leva i ett mycket mer kostnadseffektivt samhälle – men ett samhälle där varje stad har en folktandvård, en mataffär, ett stort bostadsområde och en skola. Billigt men lite enformigt kan jag tycka.

 

Var ska vi egentligen sätta gränsen för vad politiker ska bestämma och var vår egen personliga integritet inte längre ska få gälla? I vilka situationer ska vi politiker bestämma åt människor vad som är bäst för dem?

Idag är det skolan som är på tapeten, i morgon är det någon annan fråga som socialdemokraterna vill flytta från väljarnas köksbord till politiker och tjänstemän…

 

 

 


Lämna en kommentar

Än så länge lever intoleransen…

Att jag älskar min hemstad Västervik är det väl knappast någon som tvivlar på. Men det finns mycket som även vi här kan förbättra. T ex lider även vi, som många småstäder med oss, av att stan bebos av inskränkta och intoleranta människor.

I dagens VT berättar Emil Åkerö om hur det var att växa upp som homosexuell ung människa i en liten stad och om lättnaden när han rotade sig i Linköping.

Även om detta är ett par år sedan så vet jag att problemet fortfarande lever kvar här. Jag har ganska nyligen fått uppleva att homosexuella vänner till mig mer eller mindre skrämts bort från vår fina lilla stad… Att detta kan ske på 2000-talet är fullkomligt overkligt.

Och ännu värre är att de som gått i spetsen för trakasserierna varit vuxna, ansvarstagande människor.

Jag hoppas att den unga generationen växer upp i toleransens tecken och lär sig att älska och acceptera sina medmänniskor som de är. Och att vi i min generation och de äldre generationerna lever efter exakt samma etiska måttstock!


1 kommentar

Lika som bär

Jag tycker att både det har blivit lite komplicerat när man väljer att sända två dokusåpor med två väldigt lika huvudkaraktärer samtidigt. Ja, jag vet att detta är ett riktigt töntigt I-landsproblem, men det kan ju ställa till det för fler än mig om vi inte lär oss att se skillnad på Sara Palin och ”Ensammammasökeranette”.

Fast båda är väl rätt lika – den ena är hockeymorsa och den andra kärleksmumsmorsa… och att de har samma optiker råder väl ingen större tvekan om…

Så nästa gång det är presidentval i USA kan väl tv3 hålla inne på sin ”Ensam mamma söker…” Alternativt utveckla min programidé: ”Ensam politiker söker…”


Lämna en kommentar

Jag är så nöjd…

… med att jag sitter i Socialnämnden. Har precis landat hemma i soffan efter en dag med mina kollegor av lite blandade partitillhörigheter och känner så stor tillförsikt!

Herregud vilket engagemang alla uppvisar där (möjligen med något rött litet undantag). Och vilka utvecklande och givande diskussioner vi har, helst under våra gruppmöten. Ofta får jag höra att jag sitter i en tung och tråkig nämnd av folk som inte själva är med. Men de har så oerhört fel.

I vår socialnämnd jobbar vi med ett positivt framtidstänk, vi försöker se oss omkring i landet och anamma andras arbetssätt. Vi jobbar stenhårt med att individen själv ska få bestämma allt mer, personalen ska ta mer och mer kontroll över sin egen situation och varje gång vi lyckas så ser vi att alla blir mer nöjda och resurser uttnyttjas på ett sunt sätt.

Ja, ja vi har väl också våra mörka stunder och dagar när vissa besparingar kan kännas tunga att bära, men det är ändå ett kreativt gäng och som har en ganska öppen förvaltning som tar det vi säger på allvar och som vågar signalera när vi någon gång tänker lite galet…

Jag hoppas att alla (främst  borgerligt styrda) kommuners socialnämnder känner så här inför sin arbetsuppgift. För då kommer också våra medborgare känna att det finns en social trygghet i vårt land – och den är äkta…


3 kommentarer

Jag är inte feminist men….

Jag brukar ofta ha klart för mig var jag står rent principiellt i de flesta frågor. Och sen finns det ett fåtal områden där jag nästan alltid är säker på min sak – men då och då blir lite splittrad.

I helgen blev en sådan fråga åter aktualiserad: Hur få in kvinnor på t ex högre poster inom politik och näringsliv? Och denna gång var det bolagsstyrelser som var på tapeten. Jag var på en utbildning i två dagar i just bolagsstyrelsearbete, lagstiftning, arbetssätt mm mm. Det var moderatkvinnorna som anordnade och jag kände att syftet var solklart: vi ska kompetensutvecklas så att även vi kvinnor får en hyfsad möjlighet att komma på fråga när det gäller t ex val till kommunala styrelser, men även inom den privata bolagssfären.

För fortfarande är det så, år 2008, att det är ett nästan skrattretande glapp mellan andelen män och andelen kvinnor i styrelser rent generellt. I min kommun har vi sex kommunala bolag med totalt 72 ledamöter. Av dessa är tio kvinnor. Den procentuella fördelningen landar på 86 procent män och 14 procent kvinnor. Fördelningen ser likadan ut oavsett om man kikar på ordinarie ledamöter eller ersättare.

Samtidigt läser jag i tidningen idag  att socialdemokraterna och deras kompisar i LO vill lagstifta in fler kvinnor i bolagsstyrelser (de privatägda då såklart). Inser de inte hur löjligt det låter när de själva inte släpper in sina s-kvinnor på de kommunala posterna?

Men jag kan också förstå dem. Det vore ju ganska lätt för även oss m-kvinnor att ställa oss på barrikaderna och skrika högt om kvotering, utan att först sätta sig på kammaren och fundera på konsekvenserna. Men det är väl det som skiljer oss borgerliga politiker från socialdemokraterna. Vi vill inte ha och åter ha till varje pris som helst och enbart för vår egen privata vinnings skull. Vi vill åstadkomma saker och känna att vi har den rätta kompetensen. Vi moderatkvinnor vill ju inte hamna på en massa poster enbart för att vi är kvinnor – utan för att vi är helt rätt person på rätt plats.

Och det är därför jag tycker att en kvinnoutbildning som den jag genomgick under den gångna helgen är så bra. Vi utbildar oss inte i ännu mer ”mjuka” kvinnofrågor, utan vi vässar oss lite till för att kunna ta plats vid borden i det som fortfarande är männens värld, med männens språk och männens agenda. Och det är precis så vi kvinnor ska jobba tycker jag. Visa att vi duger, visa att vårt perspektiv på frågeställningar faktiskt tillför en annan slags kompetens. Och kanske börja ställa den obehagliga frågan: Hur många män blir tilldelade poster bara för att de känner varandra, för att de alltid har suttit i varandras styrelser?