Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

Har vi verkligen tid?

De senaste veckorna har varit riktigt intensiva. Möten i hela länet och i Stockholm har avlöst varandra, men nu kommer en period med lite mer luft i schemat. Tja, luften brukar successivt minska men lite tid för reflektion bör jag nog kunna klämma in. För just det behövs. Som förtroendevald träffar jag så många människor varje dag, människor som bjuder på unika livshistorier, viktiga berättelser och förnuftiga och genomtänkta förslag på hur världen kan bli lite bättre. När vi rusar på och överbokar oss på möten, som de värsta av dagar överlappar varandra, blir vi inte särskilt effektiva. Och frågan är hur mycket vi kan ta in av det som sägs och avhandlas på de möten vi deltar på.

En klok kollega till mig gav mig ett tips när jag blev oppositionsråd i landstinget för fyra år sedan. ”Boka aldrig in mer än tre möten per dag, mer än så klarar inte engagemanget av.” Den regeln försöker jag faktiskt följa, även om man ibland tyvärr blir offer för andra människors kalendervurpor.

Och vurpor blir det. Det verkar som att det går inflation i möteskulturen just nu. Jag vet att många med mig upplever att viktiga träffar krockar, man får ofta prioritera bort möten och dialoger som det faktiskt gör en smula ont i magen att tacka nej till. Men jag tror att i sådan lägen är det bara att acceptera det, och försöka träffa de berörda vid annat tillfälle. Annars riskerar man att bli en ”tidiggångare” eller ”senkommare”.

”Tidiggångare” och ”senkommare” (ofta släkt med ”telefonfluktaren”) är de personer (ett fåtal tack och lov) som fortfarande tror att det går att boka in tre gånger så många möten än vad som är möjligt på en dag. De kommer alltid en bit in på mötet och ursäktar sig när det är en timma kvar med att de måste hasta iväg till nästa. Det är alltid samma personer som verkar ha satt detta i system. Signalen till oss andra som (faktiskt kom till mötet tio minuter innan start och stannar kvar i fem minuter och säger hej då till de andra) blir tyvärr att vi inte är riktigt prioriterade. Är de också ”telefonfluktare” så rusar de in på mötet, sätter sig ner, säger det de ska och ägnar resten av mötet åt att smsa, läsa nyheter eller spela wordfeud i mobilen. För att sen ursäkta sig och rusa vidare till nästa.

Jag förstår nu att jag säkert trampar en och annan på tårna. Det finns giltiga skäl att gå tidigare eller komma för sent. Någon enstaka gång. Tåget kan faktiskt vara försenat. Det kan vara en bilolycka på vägen dit. Ett barn kan tjura ihop vid lämning på förskolan. Och du kan få ett sms från skolan att din sjuåring slagits på rasten. Men detta kan omöjligt inträffa för samma människor varje dag, hela dagarna, vecka ut och vecka in.

Varför skriver jag nu om detta? Mest beroende på frustration. Jag vet att de tjänstemän som förberett mötena ofta lagt ner väldigt mycket tid och resurser på att förbereda. Ta fram material, läsa in sig, producera power point-presentationer och kanske bjuda in gäster. Jag vet hur det känns att stå och prata inför en större eller mindre grupp när folk går ut och in ur rummet, när man bara ser ovansidan på huvuden i rummet för alla sitter med viktigare saker i mobiltelefonerna. Jag är förtroendevald, jag kan ta det. Kanske tycker inte de som lyssnar att jag just då är relevant eller intressant. Men våra tjänstemän är anställda i våra organisationer, vi har gett dem uppdrag att prata om dessa frågor. Då ska vi bete oss korrekt. Eller så har vi åkt på en utbildning eller konferens som vi faktiskt har betalat för. Då är det ju respektlöst att inte delta i full utsträckning – eller hur?

Jag vet inte om det är min gamla yrkesroll som lärare som gör att jag tycker detta är ett oskick. Men jag tänker göra vad jag kan för att få mer effektiva möten, mer delaktighet och ett större värde. Det uppdrag som jag har fått är alldeles för viktigt för att slarvas bort på sena ankomster och slösurfning.

För tid har jag, det gäller bara att disponera den rätt och smart!

Annonser