Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

Det lilla i det stora

Igår var vi på dagsutflykt med familjen till Öland. Efte lite prioriteringar så blev det besök på Solliden och Ölands djurpark. Solliden är alltid roligt att se, den trädgården är helt fantastisk, inte minst rosenträdgården. I år har man också en liten del av parken avsatt till en tävling mellan trädgårdsstudenter, läckert med lite nya idéer – mer eller mindre innovativa.  

    
   
Efter det blev det lunch på Aronstorps kroppkakor, ett ställe som jag gärna rekommenderar. Både rejäl vällagad husmanskost och goda pastarätter. Stort plus i kanten för att de inte har vare sig hamburgare eller pommes. Och ändå är det proppfullt med hungriga turister. Det är kul att se att ställen som säljer bra mat faktiskt är populära. 

Efter lunchen åkte vi till djurparken. Det är några år sen jag var där och då var jag rätt besviken, det var slitet och kändes på dekis. Så mina förväntningar var lågt ställda. Men jag fick snabbt se att jag hade fel. Trots att det regnat ihållande timmarna innan så var parken fräsch och väl iordning. Särskilt den nya apdelen var riktigt häftig, med en motionsslinga i luften för aporna. Så man kan säga att vi kom närmre än någonsin. Men den absolut mest minnesvärda händelsen var när vi kom till lodjuren. De låg och halvsov som två trötta bondkatter i gräset. Plötsligt ställer sig den ena i jaktställning, inte helt olik vår huskisse Stellan på råttjakt. Vi stod tysta och tittade på. Den stora katten låg länge och smög i gräset. Och sen gick han till attack. Offret var en duva som irrat in sig i hägnet. Det blev en katt och råtta-lek, exakt som när vår katt plockar in möss och leker med dem tills de är döda. På exakt samma sätt gjorde denna katt. Och när duvan var död satt han och petade på den och kastade lite med den. Och suckade lite uttråkad för att kampen var över. Precis som vår lilla Stellan. Så lika. Vad kul att se att det vilda och spontana får utrymme även i en djurpark.  

    
 Ja dagen gick fort. Efter att ha fått nästan släpa barnen från aporna, så var vi på tivolit där ungarna (och vi) kunde åka hur mycket vi ville. Och sen avslutade vi dagen med att få se hela Öland från pariserhjulet 58 meter över havet, och ett dopp och några åk i vattenrutschkanorna. 

Det är en lyx att kunna turista på så nära håll. Vi som bor här i Kalmar län har ju alltid äventyret inom någon timmes bilresa eller två. Den stora utmaningen är nog att inte bli hemmablind. 

Annonser


1 kommentar

Hur blir vi bättre på donationer? 

  På förstasidan av dagens Östra Småland kan vi läsa att Kalmar län är sämst i landet på organdonationer. De senaste två åren har vi stått för 0 (!!!) organ. Och tyvärr är siffrorna för landet i helhet inte så lysande om man jämför med andra länder. I Sverige doneras organ från 15,7 avlidna per miljon invånare, i Spanien ligger siffran över 35. Mer än det dubbla. 

Självklart finns det positiva anledningar till detta. Ett exempel är att vi har avsevärt minskat antalet skadade och döda i trafiken i vårt land. Vi blir också äldre och överlever alltfler sjukdomstillstånd. Men just därför är det så viktigt att vi är så många som möjligt som anmäler oss till donationsregistret, så att urvalet blir större. I fjol gjordes totalt 166 donationer i Sverige. I år finns 739 personer som väntar på organ. Ekvationen går alltså inte ihop. 

I nuläget finns ca 1,5 miljon donatorer i registret. Nu måste vi hjälpas åt att öka den siffran. Nästa gång kan det vara din mor, din bror eller din son som behöver en lunga eller en njure. 

Läs gärna mer på hemsidan:

http://www.livsviktigt.se/Sa-har-tar-du-stallning/Sidor/default.aspx


Lämna en kommentar

Paraplyer och knark 

Som förtroendevald kan man åka på däng för att man lägger sig i för mycket – men lika mycket för att man lägger sig i för lite. Balansen för att ha rätt engagemang kan vara svår att hitta. 

Idag har jag sett exempel på båda. 

När politiken gör för mycket kan det bli tokigt. I Göteborg till exempel. Där har den rödrosagröna majoriteten tagit beslut om att installera paraplyautomater. Första automat ut är på Landvetter. Detta trots att man deklarerat att tåg är att föredra. Just paraplyförsäljningen känns ju som en udda kommunal verksamhet. Min misstanke är att den privata marknaden skulle kunna reglera detta på ett sätt som konsumenterna kan leva med.

Idag har vi också varit på ett seminarie som arrangerats av KRIS, om statligt knark. Jo, staten och landstingen skriver ut stora mängder Subutex och liknande preparat för att ersätta heroin. Och det kan väl vara bra. Men det finns problem. Dels läcker stora mängder ut på svarta marknader, man uppskattar – lågt räknat – att 20 % försvinner på detta sätt. Nästa problem är att vi slutar hjälpa folk att sluta knarka helt. Många vittnar om att preparaten upprätthåller missbrukssituationen, många blandar med vanliga droger och förlänger missbruket. 

Det finns två falanger, en som tycker att livslång medicinering är helt rätt väg att gå. Den andra vill att vi ska utveckla behandlingsmetoderna för att man helt ska bli drogfri. Det visar sig att missbrukarna själva vill det senare, en undersökning i Skottland anger att 57 % helt vill sluta. 0,7 % kan tänka sig ett ordnat knarkande via substitutionspreparat. 

Vi inom landstingen och kommunerna måste nu på allvar sätta oss ner och diskutera vad vi vill i framtiden. Men min personliga uppfattning är solklar. Jag vill verka för ett helt narkotikafritt Sverige. En nollvision. Nu börjar mitt jobb för att få med fler, många fler.