Malin Sjölander's Blogg

Politik och andra funderingar på världen runt omkring


Lämna en kommentar

14 år i en skrämmande värld…

Fick en berättelse idag från en ung tjej som vårdats inom psykiatrin som fjortonåring. Det är en skrämmande bild av vården. Dels tvingades hon femton mil bort till Kalmar för att bli inlagd på barnpsykiatrisk vårdavdelning där, 14 år, ensam, långt bort från familjen och tryggheten. En annan gång blev hon inlagd i Västervik men då på vuxenpsyk, en fruktansvärt skrämmande upplevelse för en liten tjej.
Tyvärr ser inte de styrande politikerna i vårt län något problem med detta. Förklaringen? Det finns andra landsting där det är värre, det finns färre platser eller inga. Och då ska vi vara nöjda med det vi har…. Sorry, men det är inte gott nog för mig. Nu tycker jag att vi tar ett steg mot barn, -och ungdomspsykiatriska vårdplatser även i norra Kalmar län!


Lämna en kommentar

Mobbing eller granskning?

De senaste veckorna har ett flertal episoder inom Sverigedemokraterna uppdagats. Vissa tycker att det är skandal, andra bara tragiskt att män på höga poster i partiet uttryckt åsikter som inte är helt rumsrena. Självklart är detta helt förkastligt, rasism och sexism är inte ok.
Men vi – som kallar oss för de etablerade partierna – måste börja ta ansvar för att debatten med sd blir saklig.
Idag kom nyheten att sd når sin högsta notering någonsin, 8,6 procent, efter de senaste veckornas händelser (Novus). ”Äran” för detta tillskrivs i nyhetsrapporteringen de svenska medierna. Väljare som intervjuats anser att mediadrevet mer eller mindre utsatt sd för mobbing. Precis det jag varnade för i ett blogginlägg förra veckan.
Jag vill inte att sd blir ett 10-15-procentsparti nästa val, därför är jag beredd att diskutera hur vi kan föra debatten för att den ska bli rättvisande och nyanserad. Vi måste börja prata sakfrågor, inte driva järnrörsdebatter – personligen anser jag att den inte hör hemma i vår lokala och regionala politik. Många av mina kollegor är på god väg, andra har en bit kvar.
Det ska bli intressant att följa kommentarerna i media under dagen med anledning av dagens opinionsmätning, jag misstänker att jag inte har bloggat för sista gången i frågan.


Lämna en kommentar

Kort om landstingsfullmäktige

Sitter och pustar lite efter dag ett med landstingsbudget och samlar tankarna lite inför morgondagen. Jag är ganska nöjd med min insats, har varit uppe i talarstolen i flera frågor och flera gånger, bland annat gällande de samlade palliativa vårdplatserna i Västervik (eller rättare sagt brisen på dem), angående den nästan totala bristen på ambulanser i hela Västerviks kommun mellan klockan 17 och 8 vardagar och hela helgerna, och i frågan om vårdcoacher som jag tror att s är med på men inte vill erkänna!   Spännande spännande, nu tar vi kväll och återkommer i morgon! Trevlig kväll!


Lämna en kommentar

Ledigt!

Sitter och dricker morgonthe och summerar en mysig helg i Stockholm. Jag har bara kopplat av med goda vänner, ätit och druckit gott, promenerat, gått på museum och bara umgåtts! Nu känner jag mig uppladdad inför en intensiv arbetsvecka med landstingsfullmäktige och budget som huvudnummer! Redan idag vaknade jag med massor av tankar och idéer i huvudet, nu är man snart igång igen! Men först en brunch med ett gäng kompisar från riksdagen, hemresa och tvätt, strykning och packa om väskan ikväll! Hoppas ni får en lika skön söndag som jag!


Lämna en kommentar

Vilken utvecklingskraft!

Idag har jag och några av mina politikerkollegor från landstinget varit i Linköping på en konferens som heter Utvecklingskraft Cancer. Här träffas alla yrkeskategorier inom sjukvården, politiker och tjänstemän som jobbar med cancerfrågor inom och kring RCC, vårt regionala cancercentrum. Dessa centra finns i hela landet, i vår del av Sverige är det Kalmar läns, Östergötlands och Jönköpings läns landsting som samarbetar. Varför då kan man fråga? Klarar vi inte av detta inom varje landsting? Svaret är till viss del, jo det gör vi. Men cancer är vår tids stora folksjukdom, en påfallande stor del av befolkningen, ca 30 %, kommer att drabbas i någon mån under sin livstid. 

Många behandlingar görs i hemlandstinget, men många cancerformerBild kräver mer avancerade behandlingar, mer specialisering och väldigt många dyra och avancerade maskiner. För att klara den utmaningen måste vi dela upp vården. Dessutom jobbar man gemensamt med kompetensutveckling, patienterfarenheter, forskning, folkhälsoarbete och mycket mycket mer inom dessa RCC. Vilken ofattbar bredd! 

Idag så träffades några hundra representanter från våra tre landsting och fick en sagolik chans att blicka in i det arbete som utförs, vi fick patientberättelser (t ex berättade Bengt Grafström om sina upplevelser som patient), vi fick lära oss om utvecklingsprojekt inom landstingen, och om arbetet med olika strategier för att förbättra vården. 

För mig är fortfarande denna värld snudd på overklig, det är inte alltid lätt att hänga med i alla medicinska uttryck och begrepp. Men mycket förstår jag, och jag förstår hur viktigt det är att dessa nätverk och dessa fantastiska yrkesmänniskor finns. För det jag mest av allt tar med mig idag är det outtömliga engagemang och den utvecklingskraft som finns i våra landsting. Alla som jobbar med frågorna visar en otrolig nyfikenhet och vilja till förändring. Jag kan inte annat än tacka och buga och bocka för att jag fick vara med idag, otroligt lärorikt och inspirerande. Hoppas vi ses nästa år!


1 kommentar

Nu får det banne mig vara nog!

Idag är det torsdagen den 22 november 2012. Det är ganska exakt sex år sedan landstingsfullmäktige tog beslut om att det ska finnas samlade palliativa vårdplatser på Västerviks sjukhus. Beslutet är icke verkställt! Jag hade förstått det om det hade gällt någon komplicerad, dyr och nydanande vårdform, men detta är inte kärnfysik. Detta handlar om att rent fysiskt samla verksamhet som i princip redan finns under ett tak. Att ge patienter, personal och anhöriga tid, lugn, ro, utrymme och värdighet under en oerhört viktig del av livet. Som sagt det är inte kärnfysik. Det är enkla åtgärder baserat på sunt förnuft. Allt annat, alla taniga undanflykter från ledande politiker är slappt, oengagerat och på gränsen till skandal!
Nu hoppas jag att detta är mitt sista inlägg i just den här frågan, att detta är ordnat till våren, nu får det banne mig vara nog!


2 kommentarer

Akta er för Lasse Brandeby-effekten…

Denna vecka har i mångt och mycket dominerats av ”nyheten” om att en hel del ledande Sverigedemokrater gett uttryck för rasistiska åsiktikter, glåpord mm i en hel del osmickrande sammanhang. I många fall ett renodlat huliganbeteende kan jag tycka. Att det är rent förkastligt att representanter i Sveriges riksdag beter sig så här är nog alla helt överens om. Det är aldrig ok att behandla sina medmänniskor så här oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning, bostadsort, hårfärg, glasögon eller ej, eller någon av de alla andra anledningar man väljer att negativt särbehandla människor.

Jag vet inte hur många blogginlägg, facebook- och twitteruppdateringar, ledarsidor osv osv som jag läst den här veckan, där alla ohämmat uttrycker sin avsky för detta. Inga problem så här långt.

Men sen börjar jag minnas förra valrörelsen. En valrörelse när SD  började dyka om som ett parti som på allvar aspirerade till riksdagen. Valen innan hade de lyckats bra i många kommuner i södra Sverige. Få tog detta på allvar, man avfärdade dem som någon dagsslända: ”De kommer inte fixa detta, de försvinner av sig själva nästa val”. Under valrörelsen 2010 ( och EP-valet 2009)  var den gängse inställningen till SD – vi tar inte debatten med dem. På skoldebatter och liknande hittade man på regler som att bara partier som har en plats i riksdag, kommunfullmäktige eller liknande får vara med. Bara de etablerade partierna fick vara med (och socialisterna och FI och ….). Domen från väljarna blev ganska hård. Debattförbud mot ett parti belönas ej. SD kom in  i riksdagen, idag – två år senare – ligger de stadigt bra till i opinionen. Och i dagens SvD skriver bl a Per Gudmundsson: ”Att SD kommer att tappa i nästa mätning är inte heller säkert. Det är redan i någon mån stigmatiserande att uttala stöd för SD, och mediedrevet kan rentav förstärka identiteten som outsider hos anhängarna.I en mätning från Novus/TV4 i fredags svarade 64 procent av SD-sympatisörerna att skandalerna inte påverkade deras förtroende för Jimmie Åkesson, och 24 procent att förtroendet ökat.”

Vad jag menar med min rubrik är att svenska folket många gånger tenderar att ta parti för underdogs. Den utstötte, den utskrattade, den uträknade. Förutom valrörelsen, när vi alla mer eller mindre frös ut SD, är nog Let’s Dance 2007 ett tydligt exempel på detta. Lasse Brandeby var ju inget annat än genomusel på dans. Vad jag minns så satt han på en stol ett nummer. Som tack för detta röstades han kvar program efter program, trots att han vädjade om att få åka ut, han orkade inte mer.

Jag vet att man inte kan jämföra en danstävling med politik, men i det här fallet så säger det lite om hur våra känslor styr oss ibland. Trots att hjärnan har bestämt en helt annan färdriktning så säger hjärtat annorlunda. Och just så tror jag att många väljare fattar sitt beslut. Hjärtat, känslan av vem som löser mina problem bäst.

När jag nu med allt detta i åtanke ser tillbaka på veckan som gick, så håller jag med alla som förfasas över SD-politikernas beteende. Detta är aldrig acceptabelt. Som folkvald har man ett ansvar, man ska tänka på att man är en förebild. Däremot så tror jag att vi som jobbar med politik, media och opinonsbildning ska vara försiktiga med att bedriva fri jakt på SD, vi måste hålla oss på en saklig nivå. Annars är faran att väljarna struntar i SD’s bristande ”danskunskaper” och belönar dem ännu mer i nästa val.