Idag har jag haft den stora förmånen att besöka två särskilda boenden i Hultsfreds kommun, dels Klockargården i Vena och Knektagården i centrala Hultsfred. På Knektagården har man dessutom bl a korttidsboende och dagverksamhet för dementa.
Innan jag träffar personal och chefer i verksamheter brukar jag fundera lite på vad jag vill ha ut av besöken. Vad funderar jag på? Vad vill jag att de ska lära mig?
Ja, för det första har jag massor att lära mig om hur man praktiskt arbetar med äldreomsorg och demensvård. Men jag vill också förstå hur man känner och tänker om man jobbar med gamla. För tyvärr har tidningar och tv satt bilden av en äldreomsorg i kris. Många svarta rubriker om att de gamla far illa. Vem vill bo på ett äldreboende och bli vanvårdad? Men den bilden hittar inte jag ute i verksamheterna. På varje boende jag besöker hittar jag alltid hundraprocentigt engagerad personal, som ser varje person som en egen individ, med egna unika behov, som kräver egna unika lösningar. De som jobbar här är genuint intresserade av människor. Som Sandra Frejd, chef på Klockargården, sa: ”Vi som jobbar här vill göra en bra dag för de som bor här. Och det kräver att var och en som jobbar här hela tiden hittar individuella och mer eller mindre fantasifulla lösningar på de utmaningar som finns.” Här har man en vision om att boendet ska vara salutogent, man arbetar hela tiden hälsofrämjande och med att fylla livet med mening. För just ett meningsfullt liv, även när du är 97 år, det ger hälsa.
Men min stora fråga idag var hur vi – politiken och företrädarna för omsorgen – kan lösa morgondagens enorma rekryteringsbehov. Vi kommer inom den närmaste tioårsperioden att behöva 129 000 undersköterskor och vårdbiträden. DET är en utmaning. När jag frågar undersköterskorna i Hultsfred så tycker de att vi alla är dåliga på att vara ambassadörer och marknadsföra yrket. De beskriver en yrkesvardag som är väldigt skiftande och rolig, man får klura och tänka ut lösningar, vara stöd åt såväl boende som anhöriga, hitta sätt att ge en personlig omsorg och service till människor som behöver det som mest. Man får vara med och rehabilitera människor som sen blir bättre och kan flytta hem, eller vara med och stötta i livets slutskede.
Och de känner att de har inflytande över sin arbetssituation, gör scheman tillsammans och lägger upp arbetet ihop. De är helt enkelt väldigt stolta och nöjda med sitt yrkesval. Men de vill gärna se en högre status, att de blir uppfattade som de vård- och omsorgsproffs de är. Vi måste börja prata om våra undersköterskor och vår äldreomsorg som något vi är väldigt stolta över, för det ska vi vara. Nu har vi kvar utmaningen att övertyga våra unga som ska söka till gymnasiet och de som söker till vuxenutbildningar om detta.
Stort tack alla inblandade för en inspirerande och lärorik dag. Sådant sätter spår! 
Malin Sjölander's Blogg 